Gotlands tidning – 17 februari 1860, sida 3

en bågformig från land isolerad wågdrytare med twänne emot densamma utgående s. k. armar, bildande tvänne inlopp, med en kostnadesumma få mycket förtroendefullare att antas ga, fom i denna ej saknades ett wackert belopp för oföruts fedda behof7; att ritningen war rätt wacker att skåda; att arbetet skulle fullbordas på två a tre år; att en flicds lig chef stulle leda arbetet wid sidan af en klasswald dis rcktion med tjenstemän fom troget skulle jölja ett (ännu i dag gållande) reglemente; och till sist ankom en stor massa penningar. Att under denna uppijö af hopp och lycka, tanken inåt dog bort i dyningen, war ej att uns dra på, ej heller att, i kontraktet Staten och Staden emellan, man icke gjorde fig några skrupler öfwer åtfeile liga S8 deri, t ex. att till wiss tid hafwa allt färdigt, att ifall penningarna icke räckte till, stulle staden anskaffa resten o. s. w. Man war lugn; ty då sta ten dragit förs sorg om besigtning, ritning, kostnadoförslag, en sior del af fostnaden, byggnadochef och en fortgående kontroll fs wer arbetet, samt således öfwertagit allt, så tyckte man att saken icke allenast kommit i goda händer, utan helt och hållet ur egna. Nu börjades arbetet. Daktadt efter hwarje storm spillror af byggnaden wräktes opp mid stränderna, såg man dot omsider en wacker båge höja fig öfwer wattnet; arbetet syntes gå raskt. Men byaggnadochefen hade nu, åtminstone från land, fått fe en storm på hafwet och bes dömde snart att wågorna, fom hela dagar i yrande skum och dån få kunde öfwerspola och bryta mot hans stolta skapelse, snart äfwen skulle kunna tillintetgöra den, Raps porter uppsattes med betänkanden; men innan desja ens hunno blifwa färdiga, slungade wågorna på några tims mar det wackra arbetet inåt den förut nog trångt tiltags na nya hamnen. — Det war en sorgedag för Wisoby! De wäderbitne twiflarne höjde åter sina röster. — Kassan war nu nära tom; byggnadochefen sökte sig en lugnare hamn; och arbetet i hafwet hwilade, men ej hafwet på arbetet. — Det war första akten. Efter en lång mellantid gjordes ändtligen förberedels fer, genom ny besigming, till nya ansträngningar. Nes sultatet blef att wågbrytarens dimensioner å bredden skulle fördubblas, raset uppfiskas till ett wisst djup och på den återstående lösa kullerstensmassan sänkas träkistor och i dem äter den uppfiskade stenen. Wi utesluta alla reflers sioner öfver ett få tydligt erkännande af ett kolosalt mifs tag å ena sidan och å den andra detta nya förunderliga företag i arbetet. — Hela wågbrytarens yta skulle nu betäckas med flora gråftens-blot; öfwerbyggnaden blef för fin flyktighets skull siälld på framtiden; sidoarmarne, i jamma späda former fom förut, fingo följa med fom pas rasiier. Ny arbetschef, ny direktion, nytt kontrakt med samma förbindelser, och slutligen ett nytt frikostigt flatss bidrag; — med allt detta börjades arbetet på nytt. Man satte nu långt utanför wågbrytaren, men paralelt med denna, en mängd med ften fyllda kistor och i detta mels lanrum, i detta förfärliga swalg sänktes och sänkes ännu i dag sten. Det är ett långsamt, ett swårt och ett bår de till lands och watten af Årstiderna Beroende arbete. Då man ser den lilla kullerstenen, i ordets werkliga mes ning, transporteras ur hand och i hand och tänker fig tis den innan den når fin bestämmelse samt denna beftäms melses storhet, få wore man frestad att falla hela företas get minst sagt barnsligt. Här framstår tydligast ans ledning till en fråga, fom dock gäller hela arbetet: hwars för har man ej börjat från land? Sedan under tidernas lopp, hoppet mer och mer blefs nade, om det flora företagets lyckliga fullbordan till hwad namnet hamn innebär, wände man fina tankar åter på fin gamla inre hamn. En man hitkom nu iill hwilken samhället stär i en stor tacksamhetsskuld för den wilja, kraft och grundlighet hwarmed han utförde sitt wigtiga upps drag. Pan undersökte och fann, att inre hamnens wids serligen hårda botten nog kunde genomträngas af ett Efrafte fullt ångmudderwerk och slutar sitt betänkande ungefär med dessa märkliga ord: hade man wetat detta förut, så skulle allt warit annorlunda än det nu är; — Ars wen här will pennan liksom af häpnad stadna! — och wid ett tillfälle då Detta yttrande blef först bekant, fåge wi i mångeno öga en tår, — men det war harmens och förtryteljend. — Den utmärkte mannen har sagt sant och honom förutan hade troligtwis Visby i dag icke haft nås gon hamn. — Emedlertid fortgick arbetet å wågbrytaren; men råkade in på en tid då materialier och arbetslöner gingo öfwer wanlig måttstock. Kassan blef således odryg då deremot arbetet blef desto drygare; — slutligen upps hörde allt, — och dermed äfwen andra akten. Wid början af sistlidne riksdag hade man godt om penningar. Ständerna öste guld ur djupa brunnar; men då hade Wisby ej något att ta i Mot slutet, då man fit påsen färdig, war brunnen tom, ja blanka hällen syntes och staten sjelf ute på vigelance för att med :ystt bladguld smeta öfwer remnorna. — Det war kanske något djerft att för tredje gången begära mera pennins gar, men samhället resonerade få: mi hafwa blifwit ins ledda mot wår önskan i ett. wådligt och widtutseende för retag och den fom fört of till detta, är moraliskt feyls .e92 ä HFA —