Gotlands tidning – 17 februari 1860, sida 3

JWisby Hamnar. Det är en besynnerlig ödets nyt, att Wioby, beläget wid ett haf, fom omärkbart undergått minskning till wats tenhöjd, likwäl haft den sällsynta lotten, att endast på den korta tiden af ett par sekler nödgadts skapa åt fig trens ne hwarandra aflösande hamnar. Den förftas troligen långsamma förintelse, tillhör en längefedan förgången 02 rolig tido historia och således ej hit; den andra har i wåra dagar med lätt hand blifvit utdömd och skulle der: före ersättas af en tredje, om hwilken man har hyft ftos ra förhoppningar, men fom reducerats till ett twetydigt hopp om sjeljtillwaro och att då i sitt fall tillintetgöra fin kaserade föregångare. Det är i synnerhet om denna både ryktbara och dyrbara tredje hamns öden, fom wi wilja säga några ord: Då wåra ännu lefwande gamle, efter mångåriga fås fänga försök att med den tidens dåliga redskap halla dens na wår nuwarande enda hamn, eller den andra, till ett då önskligt men likwäl längt ifrån tillräckligt djup, sågo rörelsen ökas och följaktligen hamnen för trång, samt has de att uthärda en beständig kamp för att hwar för fig skydda fina fartyg för sammanstörning genom den mu sande wågens wåldsamhet med fin ännu förfärligare agga, wände de alltid sina förhoppningofulla blickar inåt, och man berättar att en företagsam man erbjöd sig att med egna medel, mot wissa ganska billiga wilkor, werkställa bet erforderliga arbetet. Personliga skäl påstas doc har wa warit den sanna men beklagliga orsaken till det för Wisby framtid få bedröfliga motstånd, fom detta erbjus dande då rönte. Men sannerligen måste icke wi, nu tjus guåriga hamns och i dubbel mening ösbyggare, erkänna ännu i dag, att den wägen warit den rätta, att ges nom ytterligare ett utlopp den deraf uppkommande flröma men blifwit wår bäste muddermästare, oh att hamnen genom fin utsträckthet warit rymlig, beqwäm och lugn samt mera förmånlig från land genom upptagandet af en eller flere nya gator åt norr. Med en något liflig fans tasi, tycker man fig fe allt detta för sitt öga lika tydligt som trädens kronor om tio år i wåra nyskapade plans teringar. Dertill kommer att arbetet så att säga kunnat fortgå utan uppghåll ar årstid, wäder och wind, och får ledes med relativt mindre kostnad samt att kapitalet res dan gifwit frukt åt den generation, fom både swettats wid arbetet och för anskaffandet af dess drifkraft penningen. Ar mu allt detta sanning, få wändom wåra blickar från det fom kunnat wara cch till det fom år. Åttersta behofwet twang Wioby stad att ändteligen år 1840 mer än tänka på hamnens förbättring; men statens hjelp behöfdes. Skriftwexlingar härom började, både många och långa; Man drog fram hamnens under många år besparade kassa, lade den i wågskålen för sakens lyckliga utgång och lyckades också att få ett stort anslag af staten och på samma gång besigtningen anförtrodd åt def högste wetenskaplige watten byggmästare. Man pejs lade nu wår hamn och fann, sedan man genomträngt en sekelgammal dy, en hårdare grund, och Då denna wore omöjlig att genomtränga såsem det hette, affunnas des följande dom: DFenna hamn duger endast för mindre fartyg, wi skola skaffa Er en hamn ute i hafmwet. Och detta skulle blifwa yttre hamnen, eller den tredje. — Man fan gerna utan att begå något misstag säga, att då dens na dom fälldes, war det en den aldra fom finaste fommars dag, — och att Neptunus sjelf, den nyckfullaste af alla wåra gamla Gudar, den dagen troligtvis lockade till er: perimentet. Medgifwom ockfå, att der fanns både djup och utrymme utan att ett spadtag behöfdes! Nu war det endast fråga om att bygga land, och det blef theorien förbehållet att pästå det wara lättare att göra haf till land än land till haf. Den nya hamnen blef slutligen färdig — på papperet, hwaraf man inhämtade: att denna skulle åstadkommas genom