Gotlands tidning – 1 juli 1859, sida 2

WLL— FV— J Swenska Tidningen läses följande af Macaulay om ftatsbankrutter. J fin IHistory of England, 7:de volumen, har Macaus lay gjort en ganska tänkwärd framställning af den ens gelska statsskuldens uppkomst och fortgång; och denna framställning synes oss böra roa wåra läsare, såsom en liten diversion uti den rysligt tillämnade ftatsbankErut: ten, fom här i Swerige redan spridt sig till tre tidnins gar och förmodligen snart inritar fig uti hela den polis tiffa, litterära och kommersiella werlden. Efter att hafwa berättat, huru fom parlamentet år 1692 beslöt att låna en million P. sterling, emedan de bewiljade tarorna ide förslogo att fullfölja kriget och man icke wågade pålägga folket större skatter, fortfar Macanlay: Sådan war början till denna skuld, fom sedan blifmit det största widunder, fom någonsin förwirrat flats mäns och filosofers skarpsinnighet och bragt deras högfärd på skam. Wid hwarje stadium under skuldens tillwärt har nationen uppstämt samma skri af ängslan och mif: tröstan; mid hwarje steg af skuldens ökande har det af wisa män blifwit bedyradt, att bankrutt och runin stode för dörren. Ekulden fortfor imellertid att wåra; och li fa aflägsna woro ändock bankrutt och ruin fom någonsin. Då den flora kampen med Ludwig den 14:de ändtligen slutades genom freden i Utrecht, war nationen skyldig omkring 50 millioner; och denna ffuld blef, ide blott af den råa massan, icke blott ar rärjagande landtjunkare och faffehusstalare, utan äjwen af skarpsinniga och grundliga tänkare ansedd för en börda, fom för all tid skulle nedz hålla nationen i wanmagt. Jcke def mindre uppblomftras de rörelsen, rikedomen wärte, nationen blef rikare och rikare. Så fom sterrikiska fuccesfions-Friget; och skulden steg till 80 millioner. Broschyrskrifware, häfdatecknare och talare förklarade, att nu war med full säkerhet wår ställning förtwiflad. Likwäl wisade sig tecken af ett wärande wäl: stånd, tecken som hwarken kunde förfalskas eller döljas och som hade bort öfwertyga de klarsynte och tänkande, att en skuld af 80 millioner war för det af Pelham slyrda England lättare att bära, än en 50 millioners has de warit för England, styrdt af Orford. Snart utbröt åter krig; och under den kraftfulle och slösaktige förste William Pitt uppsteg skulden hastigt til 140 millioner. Så snart det första segerruset war finge radt, förklarade teorimän och affärsmän nästan enfläms migt, att olyckddagen nu med säkerhet mar inne. Den ende werksamme och spekulative statsman, fom icke delade den stora förwillelsen, war Edmund Burke. Dawid Hus me, utan gensägelse den djupsinnigaste statsekonom på fin tid, förklarade, att wår galenskap gått utöfwer forsfarars nes galenskap. Richard Lejonhjerta och Ludwig den Hes lige hade ide trotsat aritmetiska bewis. Det wore 02 möjligt att med siffror bewisa, att wägen till paradiset icke ligger genom det Heliga Landet; men det wore lätt med siffror ådagalagdt, att wägen till ftatåuna dergång går genom nationalskulden. Det tjenade dock nu till ingen ting att tala om wägen; den hade wi redan gjordt ifrån oss: wi hade hunnit målet, allt wore slut; all öns afkastning norr om Trent och wester om Rear ding wore pantförskrifwen. Bättpe hade det warit för of om wi blifwit underkufwade af Osterrike efter Preussen, än nedtyngde af räntan på 140 millioner. Och dock behöfde denne store filosof — ty det war han — endast öppna sina ögon och se förkofran rundt omkring fig: tillwärande städer, utvidgad odling, torgen jör trånga för hopar af köpare och fäljare, hamnarne otillväctlige att rymma fartygen, konstgjorda strömmar förbindande industriens inne i landet belägna hufwudtills håll med de wigtigaste hamnarne, bättre upplysta gator, bättre möblerade hus, rikare waror till salu i präktigare bodar, snabbare åkdon rullande fram på jemnare wägar. Han behöfde blott jemföra sin ungdoms Edinburg med sina gamla dagars. Hans spådom flår qvar för efters werlden säsom ett märkligt prof af den swaghet, för wil ken de starkaste andar icke äro fria. Adam Smith såg något, men också bara något, längre. Han medgaf, att så ofantlig bördan än war, förmådde dot nationen twerks ligen bära henne och förkofra fig derunder, till en grad fom ingen hade kunnat ana. Men han warnade sina landsmän att icke en gång till göra ett så äfwentyrligt erperiment. YÖttersta gränsen wore uppnådd; äafwen det ringaste derutöfwer kunde blifwa förstörande. Ej mindre dyster war den åsigt, som George Örena ville, en i hög grad arbetsam och praktisk minister, hyste Om mar finangeffa pefzaenhet. NMationen matte efter hans