Gotlands tidning – 21 april 1859, sida 2

— Ja, min skall du bli Alida — jag satt m ig för det. — Satt dig för det Herman — men om jag då ej hade älskat dig? -Ja, se det hade varit en annan sak, men jag hade också bestämt föresatt mig att du skulle komma att älska mig. — En underlig föresats, den jag för några dagar sedan bestämdt skulle sagt, aldrig blifvit uppfylld. -Men nu älskar du mig då verkligen, älskar mig mycket? — Ja, Herman — ja, du vet det, du är mig kärast af allt. -Nåh det är väl; men min lilla älskade Alida om din kärlek till mig upphörde, skulle du då bryta? — Upphörde? — upprepade Alida — kan väl en sann kärlek upphöra? nej helt säkert aldrig. — Men om den ändå det kunde — huru gjorde du då? —— Jag vet ej.. dock tror jag det icke, såvida jag ej klart såg att jag ej skulle kunna göra dig lycklig, ty för din lycka kunde jag försaka allt, till och med min egen sällhet, och det löfte jag en gång gifvit tror jag ej ens medvetandet af, att jag sjelf skulle bli olycklig kunde hindra mig att uppfylla. — Tack, tack, min älskade Alida, du goda, förträffliga flicka! tack, tack för detta yttrande. Arma, blinda Alida! du insåg ej hvilken förfärlig egoism dessa ord inneburo. Du tolkade dem endast, som uttryck af ett ungdomsvarmt, ett älskande hjertas hänförelse; först långt efteråt skulle du få se ditt djupa misstag. — Och mycket mer än detta skulle under samtalet med Herman sårat Alidas ömtåliga själ, om hon ej varit stadd under illusionens inflytelse. AAAAA— — 2