s( ON VIA 1III3. — Till dig? hos dig Alida, har han intet vidare att göra, efter det svar jag gifvit honom; han sade dig väl hvad jag sagt honom, — eller huru? — Jo, det gjorde han, men Herman hoppades jag skulle kunna beveka pappa. — Jaså, han trodde det, deri misstog han sig dock — och jag hoppas att min Alida icke ens skall vilja bedja mig om ändring i hvad jag en gång sagt, helst då jog säger dig att detta ämne är mig högst motbjudande. — Likväl —— inföll Alida — måste jag göra det. — Huru? — sade fadern med mörknando blick — jag hade ej trott det. Tänk efter Alida, och du måsto finna att denna förening aldrig skulle blifva lycklig. Jag har ej velat yttra ett ord i denna sak förr än jag nu blifvit dertill tvingad; föröfrigt har det aldrig fallit mig ett ögonblick in att du skulle hänvisa honom till mig, emedan jag aldrig trott att du sjelf skulle draga i betänkande att helt enkelt ge honom ett nej. — Och hvarföre älskade pappa kunde du så säkert tro det? — IIvarföre, hvarföre — åh af många skäl; och deremot kan jag ej upptänka något enda hvarföro du ej gaf honom afslag...jag skulle nästan vara färdig att tro det hans rikedom förbländat dig... — Pappa, pappa — inföll Alida — det tror du ej... Du kan, ej så misskänna din Alida. — Ah nej, jag gör det heller icke ... men hvad skall man tro?...det hade varit ett förnuftsskäl åtminstone, men så praktisk lär du aldrig bli...vidare skulle jag tro — fortfor han — att hans utseende tjusat dig, men ej heller det kan det vara, ty jag påminner mig du sagt att han ser fadd ut, -ja, att du påstått dig ej kunna finna en skymt af skönhet deri: säg mig min goda flicka, hvad har kunnat föranleda dig att i en hast besluta dig för ett parti, det jag för få dagar sedan hade alla möjliga skäl förmoda föreföll dig motbjudande? — Ett enda skäl har kommit mig att ändra tankar . och det är upptäckten att — jag älskar honom. — Älskar honom? nej, Alida, menar du det, så är det sannerligen det största misstag du någonsin begått — idel inbillning. — O nes, min dyre sar, säg ej så, det är intet misstag; jag älskar Herman verkligt, ja, af hela min själ — och jag ber dig ömt och innerligt: återtag det nej, du gilvit honom, ty med mindre kan ej din Alida bli lycklig — och detta vill du likväl hon skall bli. — Lycklig? ja Alida, det vet han, som allt vet, att jag ville se dig så — och deri kan du se skälet till hvarföre jag nekade Herman din hand, ty tro mig, med honom skulle du blifvit allt annat än lycklig ... tänk med lugn och sans efter, och du skall finna att jag har rätt. — O, min älskade far! du har rätt, alltid rätt d. v. s. i allt annat... men i detta fall förledes du af din ömhet för mig, att se ur en så mörk synpunkt; jag vet nog att du menar så rätt, vill mig så väl, men ...jag älskar Herman, skall aldrig älska någon annan än honom — och endast med den man älskar kan man bli lycklig. — Ja, med vilkor att den man älskar är en redbar och duglig karl — annars icke — och hvad din kärlek till Herman vidkommer, så är den intet annat än illusion; intet kan rubba min öfvertygelse derom; och det vill i sanning din öfverspändhet till att kunna inbilla sig något dylikt, när föremålet är Herman Ellert. Det ligger klart för hvar och en att ni äro så fullkomliga kontraster att ett äktenskap mellan er båda ovilkorligt måste bli olyckligt; således allt nog min flicka, du blir icke hans. Du är mig verkligen för kär Alida, att jag skulle ge mitt bifall till något man redan på förhand kan se skulle bli din undergång. Jag hoppas du öfverväger mina ord — och rättar dig efter dem, som du tillförene gjort; besinna att de äro gångna från ett varmt älskande fadershjerta. — O, pappa! huru djupt smärtar det mig att nödgas vara dig olydig, men jag kan ej annat...jag måste det. Jag har lofvat Herman trohet och detta löfte skall jag aldrig bryta. Tillåt oss åtminstone hoppas på framtiden, att när Herman kan bjuda mig ett eget hem, han då får förnya sin begäran ... emellertid få vi brefvexla... — Nej, nej — albröt fadern — jag vill ej att dina löften skola vara fästade vid honom ; mellan er skall ingen gemenskap vara... Du skall vara fullkomligt fri — sålänge. — Men gode pappa! han eger mina löften — och dem skall jag aldrig svika. — Dessa löften äro ej giltiga, då du gifvit dem utan dina föräldrars bifall. — Jo, jag anser dem ändå så. Ack pappa! det enda, som egentligen är qvinnans eget, är ju hennes bjerta ... Är det då ej billigt att hon åtminstone sår skänka bort det sjelf — helst som ändå ingen annan kan göra det. -Detta bestrider jag också icke min flicka! Det är verkligen billigt; och tro mig, den, som i sann ing!egde ditt hjerta skulle jag ej heller neka din hand; just emedan jag är så fullt öfvertygad om att Herman ej kan ega det förra, har jag nekat honom den sednare... Ditt förmenla tycke för honom är blott en villa, en nyck, en illusion; en gång Alida skall du inse sanningen af mina ord -och måtte det ske snart... låt endast ditt förstånd ra