2. oHvad svar har du att ge på denna klagan? Ej mer, än att det så förhåller sig. Shakspeare. Ett par månader hafva försvunnit. Det är en dag i början af Januari ... framför en i sals-kakelugnen muntert sprakande brasa, står Alida tankfullt blickande på de glädtiga lågorna. Louise inträder i detsamma. Alida skyndar mot henne, under utrop: ack, se min snälla Louise! så hjertligt välkommen! låt mig hjelpa dig af med hatt och kappa — och så skola vi slå oss ned för eldbrasan ... jag har just roat mig en stund att betrakta de underliga figurer lågorna bilda. Huru den minsta småsak kan ge anledning till reflexioner -ja, drömmar till och med. — Ja, för en fantasi, som din ... annars -tillade hon med skämtande ton -tänkte jag verkligen när jag inträdde och såg det der molnet af tankfullhet, som skuggade din panna, att du var sysselsatt med helt andra reflexioner än öfver brasan der... jag tänkte t. ex. att föremålet för dina tankar var en viss person, som nyss gick härifrån och hvilken jag hade äran möta... ja, jag kunde i sanning ha skäl till min förmodan, ty att bemälte person lär göra temligen täta visiter här sedan din hemkomst, förmäler fru Fama — icke just för det jag vill påstå att den damen är någon trosartikel. — Nu Louise är du rigtigt stygg — sade Alida lätt rodnande. -Hvad! jag tror du rodnar?... ännu mera bekräftelse på min förmodan — fortfor Louise, i samma skämtande ton -skulle ändtligen ditt hårda hjerta börjat vekna för Hermans trohet? så långt jag nästan kan minnas, har han varit din tillbedjare. — Louise, — svarade Alida — du är dig så olik i dag... när brukade du skämta öfver sådana saker? — Med ett hjertligt skratt sade Louise: men, kan jag då annat än skämta vid tanken på någonting så löjligt? — IIvad löjligt finner du deri, bästa Louise? — Älskade Alida! — sade Louise i en hast helt allvarsam vorden — icke är det möjligt att tanken på en Herman Ellert kan förorsaka dig ett ögonblicks bryderi? — Louise, jag förstår icke hvarföre du finner detta så löjligt och omöjligt. — Jo, den flyktigaste tanke på sammanställningen af ditt namn med Hermans, synes mig som en oformlighet .. säg mig, skulle han verkligen framställt något så orimligt? -Orimligt? ju mera du framställer det såsom sådant, ju mindre börjar jag finna det så. Jag har hittills föga reflekterat till denna sak, emedan jag ansett den som ett barnsligt och snart öfvergående tycke hos Herman, men jag har fått inse mitt misstag; dock bekänner jag det jag aldrig tänkt gisva Herman ja, på den begäran om min hand, han för en tid sedan framställde, utan var det endast på hans enträgna bön att ännu få hoppas på möjligheten af, att mina tankar kunde ändras, jag lät honom det få; men den synpunkt ur hvilken du vill tvinga mig attse saken, har till en del rubbat mitt beslut... måhända är just han den make som är utsedd åt mig, hans trogna kärlek bör bli en borgen för min sällhet. -Alida du gör mig verkligen förskräckt då du talar så allvarsamt om denna sak... säg mig att du skämtar. -Ser jag ut, som jag skämtade i detta ögonblick? — Tyvärr icke! men hvad bar kunnat till den grad förblinda dig Alida? visst påstås det kärleken är blind, men det är ej här orsaken, ty du kan icke älska honom. -Hvarföre icke Louise? — Af tusen skäl, Tänk dig blott, liknar han en skymt af ditt ideal? ... och Herman Ullert är ej mäktig en sådan känsla, som kärlek. -Jag trodde så äfven jag, men sedan jag blickat in i hans hjerta, har jag funnit att han verkligen älskar mig ömt och innerligt. Du känner honom så litet och kan derföre ej bedöma honom; äfven jag har misskänt honom... han är säkert en god och ädel yngling; bevisas ej detta redan deraf, att han kan älska sannt och djupt? -Jo, om han det kunde; men tro mig det är en omöjlighet, att Herman Ellert skulle kunna uppfatta dig. Jag vill ej bestrida att han för dig hyser så mycken tillgifvenhet som hans sjelfviska natur är mäktig; men föröfrigt tror jag denna känsla mest består i en viss envisbet, hvilken är ett utmärkande drag i hans karakter. — Icke envishet, utan ihärdighet och det bevisar att hans karakter är fast. — Tvertom — Alida, hans karakter är svag och svaghet förenas ofta med envishet, du vet nog att han är sådan, fast du nu af en oförbegriplig nyck vill göra honom till motsatsen af hvad han är... kanske du vill inbilla mig att äfven du älskar honom? --Åtminstone tycker jag mig göra det långt mera än när du kom. -Har min närvaro en sådan verkan, då aflägsnar jag mig genast. -Det får du ej. Säg mig nu skälen, hvarföre du anser en förening mellan o85 för så orimlig. — Skälen — ah de äro så många, att jag ej skulle kunna uppräkna dem alla. Ett är solklart: — att du