Tanksull lemnade vi Alida, tanksull återfinna vi henne nögra dagar derefter, vandrande fram och åter i sin kammare. Ån sätter hon händerna för ögonen, än stannar hon tvärt med en beslutsam mine, än talar hon halfhögt; af hennes monolog i ett sådant ögonblick kunna vi urskilja följande: Välan — säger hon — tärningen är kastad ... nu gäller det att strida... och strida skall jag; mycket har jag att bekämpa... desto bättre; ju mera skall det visa sig huru stark min kärlek är ... och mod känner jag mig hafva ... och det behöfves, ty det gäller Ju ock att trotsa min älskade fars vilja... O, Herman, du måste allt älska mig bra mycket för att jag det skall kunna... och outsägligt måste jag älska dig, för att kunna vara honom olydig, han som är så god, han, som än aldrig nekat mig någon önskan... Attäfven han skulle vara så mycket emot detta... Mamma trodde jag nog, men hon hoppades jag skulle ge med sig... hoppades Jag? ville jag då vinna min önskan utan strid? nej, nej nej; just det alt jag bar mod att trotsa pappas vilja skall visa att min kärlek är profhaltig... just detta prof behöfde jag, emedan jag ansåg det svårast... Ja, det måste så vara... jag är ej skapad att i lugn gå fram min bana — nej, genom stormar måste den gå; för mig kunde det ej tillgå på vanligt, hvardagligt sätt att jag skulle älska och utan hinder få den jag älskade; nej, efter mycken, mycken kamp först skall jag vinna... ja, vinna skola vi... och sedan, efter striden skall sällheten för oss stråla i sin skönaste glans... Den kärlek, som ej vet al någon strid, är ej så fast, så ren som den, hvilken blifvit luttrad i sorgernas degel... så skall vår kärlek pröfvas. 0, Ilerman, jag känner mig så stark, så stark ... 0, det är skönt att älska... och skönt att strida för sin kärleks skull... Herman, har du väl mod som jag?... Jo, hur modig, hur förhoppningsfull ser du ej ut... Här afbröts monologen af Alidas yngsta systers inträde... — Mamma — sade hon — bad mig säga dig, att pappa vill tala med dig nere i sitt rum. — Såå; godt — jag skall komma... komma straxt. Den lilla flickan stannade i dörrn med en vigtig mine och en uppsyn, som förrådde att hon hade något på hjertat. Alida märkte det och sade: du dröjer Laura lilla ... var det något mera du skulle säga mig? — Nej — åh ja, ... stammade den lilla... det var just ingenting... jo, det var något som jag skulle tala om, som någon sagt mig... och något jag skulle fråga dig. — Hvad kan det vara då? -Jo, Thekla Retzer sade mig någonting rätt konstigt . . . — IIvari bestod det konstigan — Jo, hon sade mig att Herman Ellert var din fästman .. bar du hört något så dumt? men Jag sade henne jag, att man skall aldrig säga osanning. — Nej, osanning bör man aldrig säga — upprepade Alida tankfullt: — Jaha du, men hon sade ändå att det var sanning, — Sade hon... nåh än sen då? — JO — fortfor Laura — och så var det någonting mer ... Herman var hos pappa när du var ute, han sade någonting till pappa om att han tyckte om dig, men det visste väl pappa förut... ja, jag hörde mycket, ty jag stod vid dörrn. — Stod du vid dören?... du lyssnade således... det var mycket fult Laura... mycket otillbörligt. — Laura slog rodnande ned ögonen i det hon svarade: ja, men du, jag ville så gerna höra om det ändå kanske kunde vara sanning hvad Thekla sagt ... och jag trodde han skulle tala med pappa om det. — Ville du det skulle vara sanning Laura? — Clara Burg har talat om huru roligt det var då hennes syster Constance hade bröllopp . . . och derföre tycker jag det skulle vara roligt få vara med på ett sådant Jag också... jag finge då ha en hvit klädning och en krans på håret, som Clara; men ändå Lida lilla, ville jag ej det skulle vara sanning, ty Herman ser så stygg ut, att jag är rädd för honom. ..söta Lida! ej vill du ha honom till fästman ? — Tänk ej derpå, liten Laura... säg dina vänner att du intet vet om saken — och föröfrigt ha väl små flickor annat att tala om än sqvaller .. kom nu gå vi till pappa. Alida skyndade ned för trappan, men vid dörren till faderns rum stannade hon, lade handen på det häftigt klappande hjertat, sägande: tyst, tyst du hjerta, slå ej så häftigt... jag ville vara lugn, jag behöfver all min styrka -Skall jag kunna motstå pappa? Ja, ja... eller skall han ej bevekos af mina böner? . nej, då blef det ju imtet svårt... Nu var hon inne. Mer än vanligt allvarsam satt fadern der i sin ländstol. Alida kände sig ej rålt Väl till mods; hon nedslog ögonen, hon kände blodet fly från kinden, kände sig på en gång blyg, bäfvande och främmande inför den far, som var så mild och god; den far, hon älskade så högt. — Pappa — sade hon med osäker röst — älskade Pappa, du har låtit kalla Mig... Och... och jag bar äfven något, ja, mycket att säga dig. — Jag tror det väl, kom sätt dig här bredvid mig min ficka och låtom oss tala upprigtigt — sade fadern 1 1 I 3