I afgrundsnatten, för att sinna dig.a Qvinnohjertat är ofta en labyrinth hvartill man länge förgäfves letar Ariadne-tråden. Motivet för qvinnans handling är ofta en myster — eller rättare synes vara en sådan, ty undersöker man den närmare skall man merendels finna att densammas grund är kärlek, förstådd, eller oförstådd, ett rätt begrepp eller ett missbegrepp deraf — och att nyckeln till hennes liss gåta heter — kärlek. oDen qvinligaste af alla känslor är behofvet, eller den omedvetna längtan efter ett likstämmigt, men öfverlägset väsende, till hvilket hon kan öfverlemna sig med kärlek och beundrana -säger en författare; och han har hemtat dessa ord från djupet af en qvinlig själ. Alida hade erfarit denna längtan efter ett hjerta, hvilket hon odeladt kunde kalla sitt, en varelse kring lvilken hon kunde koncentrera all sin själs ömhet. Det var för henne ett behof att älska. Hon hade hittills endast i drömmen anat hvad kärlek är, nu förmenade hon sig i verkligheten erfara den. Vi tillåta oss anföra ännu några ord af ofvan citeraJe författare, i anseende till deras fulla. tillämpning på Alida. . odet är — säger han — en sorglig, men af ersarenheten vitsordad sanning att just de menniskor som lefva i do högsta och ädlaste idder oftast äro utsatta för misstag i lilvets vigtigaste frågor. Deras åsigter om verkligheten äro icke så mycket alstrade af tingens egna natur, som af deras egna öfvergående känslor, dem do ofta nog med allt för liten anledning passa in på yttre förhållanden. Sxärmerskan bär idealet inom sig och har sin lefnads roman på förhand färdigskrisven i sitt hjerta. Hon behöfver blott finna en enda liten omständighet i lifvet som ölverensstämmer dermed; och hon tror att hela hennes dröm är sanning — till dess att bubblan brister vid minsta vidrörandes. Ja, för extentriska själar vill det stundom blott en obetydlighet till att bestämma dem för de mest vigtiga steg och här var det icko ett, utan flera skäl, som inverkade på Alida — och bland dessa räkna vi i första rummet: att hon trodde sig vara föremålet för Hermans barndomskärlek, att hon var den första den enda han älskat, men detta ensamt skulle dock ej afgjort hennes val, nej alldeles icke, om det ej lyckats henne inbilla sig, att hon besvarade denna kärlek och när nu dertill kom att npalla andrac fann honom obehaglig och skulle finna detta parti underligt, så låg just deri för henne en mäktig bevekelsegrund att ingå derpå. Det låg någonting ljuft i den föreställningen att ensamt hon skulle älska den, hvilken ingen annan tyckte om, ja, i att trotsa allmänna omdömet, — det låg för den öfverspända flickan någontiog retande i den tanken, att denna kärlek skulle väcka motstånd — och var detta just kanske den starkaste driffjedern . .. detta var ju någonting romantiskt, hon skulle få trotsa, lida för sin kärleks skull; ja, säkert är, att hado inga hinder, intet motstånd mött, utan man funnit föreningen bra och passande, då skulle Alida sjelf funnit den lika orimlig, ja, ännu orimligare än andra; härigenom är det lätt förklarligt, hvarföre ju mera andra framställde henne den, som dåraktig, hon blef mera fast i sitt beslut. Ehuru på visst sält barndoms-bekant med Herman, kändo hon honom föga — men likväl nog mycket, för att hon bordt kunna inse att hon med honom ingen sällhet hade att vänto; ty Louises beskrifning var för ingen del öfverdrifven; — och led det intet tvifvel att hon ju icke äfven sjelf, före detta sett honom i samma dager som andra, ehutu hon visst mången gång försvarat honom, när man talat illa om honom; men gjorde hon det ej endast med honom, utan hvar och en som frånvarande blef anfallen; från den stund det lyckats henne öfvertyga sig om att hon älskade honom, är det klart att hon utsmyckade bonom med hvarjehanda egenskaper hvilka för ingen del funnos hos honom, och i anseende till de alltför i ögonen fallande felen räsonnerade hon på detta sätt: odå han älskar mig så högt, skall ock han af kärlek till mig kunna rätta dessa fel, ty kärleken gör underverk; och skulle väl Jag älska honom mindre derföre? nej, den kärlek är större, hvilken ser fel och ändå älskar lika högt, än den hvilken måste se idel sullkomligheter för att kunna älska — och jag har ju sjelf så många sel.4 Sjelfva denna sats var rigtig, men tillämpningen icke så, ty hos Herman Ellert fanns ej den djupa, innerliga och uppoffrande kärlek, som sörädlar. Kärleken innehåller vanligen mycken egoism, men hos honom bestod den belt och hållet deraf; han kunde icke älska någon annan än sig sjelf, ty hans s. k. kärlek till Alida var i grunden endast sjellkärlek. Det smickrade hans egenkärlek att kunna vinna Alida, derföre att han visste att man ansåg det omöjligt alt det skulle lyckas honom; fördenskull var han ihärdig; och som han derjemte var i besittning af ej så liten förställningsförmåga lyckades det honom öfvertyga Alida om att han för henne hyste en kärlek, så stor och uteslutande att endast hon kunde göra honom lycklig. Ålida var sjelf aldrig van att hyckla känslor och hon var för oerfaren och enkel att kunna tro andra i stånd att göra det. Jag har hvarken rikedom eller skönhet — tänkte hon — följaktligen är det för min egen skull han älskar mig — och kärleken måste vara sann och varaktig då den ej är byggd på yttre företräden: hon betänkte ej, att det gifves flera S. harälninaar Än da JA 3 7