Gotlands tidning – 18 mars 1859, sida 2

heller något, de känna mig och veta att jag ej gerna meddelar mig — säkert märkte man också ej någon förändring hos mig. — Men jag varseblifver dock en sådan — sade Alida — Jag ser spåren af de stormar, som härjat din inre verld. — Med ett vemodigt leende svarade Louise: du — Ja, det tror jag väl, ty vänskapen är liksom kärleken skarpsynt. — Stackars min egen Louise! hvad du lidit mycket . mindre än så, tycker jag skulle kunnat förinta mig. — Åh nej du, man får mod när det gäller ; och hvem vet hvilka pröfningar framtiden åt dig bär i sitt sköte. — Du har rätt — svarade Alida med en lätt rysning — de blifva kanske hårda nog... jag nästan anar det. — Men i ditt lätta lynne eger du en motvigt för lifvets sorger. — En svag motvigt Louise. ... ack du, så litet kan göra mig ledsen, hvad skulle det då bli om jag finge stora sorger ? -Då finge du kraft att bära dem. Men Alida nu är touren hos dig att omtala hvad som under vår skilsmässa med dig tilldragit sig — något måste det väl hafva varit? — Nej, intet af betydenhet; jag har redan sagt dig allt. Nitt lif har framflutit lugnt och stilla, som den klara bäcken i dalens famn... än har jag vistats i en glad och lycklig verklighet, och än i illusionens ännu rikaro verld. Jag har delat min tid emellan allvar och skämt. Jag har arbetat, jag har lekt, jag har svärmat och drömt ... se der i korthet mitt lif, under den tid vi varit skilda -och detta utgör ju endast en fortsättning af det i barndomsdagarne då vi voro tillsammans. — Och intet särskildt under dessa fyra år har då gjort