Gotlands tidning – 21 januari 1859, sida 3

ma, eller en stunds samtal med dig älskade Louise. Hemlifvet värderar jag alltid mest. Farväl nu! tusen helsningar till allt hvad jag i L. har kärt. Din egen tillgifna ALIDA. III. oHvadan denna evigt närda trånad? Fjerran bort mot himlarandens blånad Sänder jag en tårfull blick och tänker: O, der himlens hvalf sig mystiskt sänker, Der mitt Eden blänker. a E. Stagnelius. På det vänliga Dalnäs bortilade så några glada, lyckliga och sorgfria år. Ständigt förblefvo dessa för Alida ett ljuft minne — ja, ett minne sådant, som alltid bevisad godhet och hjertlig välvilja qvarlemnar hos ett ungt och känsligt sinne. Sorgen, smärtan och motgången bleknar månget minne, men aldrig ett sådant från vår första ungdom; intrycken från denna tidpunkt i vårt lif, äro de mest varaktiga och utöfva ofta ett hemligt inflytande på hela framtiden. De med hvilka vi komma i beröring vid vår första utflykt i verlden, bestämma ofta den synpunkt ur hvilken vi komma att se lifvet och menniskorna. Äro dessa menniskor ädla och goda, då blir ock vanligtvis vår lefnadsåsigt ljus -tillfölje af det milda och behagi iga intryck som deras älskliga väsende gör på oss; äro deremot desse menniskor låga, usla och småsinnade, bemöta oss med köld och bitterhet, så utsås härigenom i den unga själen ett misstroendets och bitterhetens frö, som allt mer och mer uppspirar och frodas. Ja, äro dessa känslor af misstroende och bitterhet en gång väckta, så blifva de merendels följeslagare hela lifvet igenom. .... Eller hvad var väl orsaken till att mången blef misantrop? I Kapten Kronselts