Gotlands tidning – 21 januari 1859, sida 3

(PUT TIMER 41414 Ste Af Tidskrift för Swenska Landtbruket och dess Binäringar, utgifwen af J. T. H. Bergelin, har 1:a häftet af årgången 1839 hit fommit; och tro wi oss bereda wära läsare ett nöje, då mi ur denna förtjenstfullt redigerade och nyttiga tidskrift, meddela en artikel om Gotland, hwa raf början finnes in förd i nyssankomna häftet och fom lyder sålunda: Gotland. Ett Landtekonomiskt utkast, af N—gol. Denna af naturen få rikt begåfwade ö är af of fafts landsboer — wälförståendes med undantag af naturfors skarne — föga känd och bestämdt wida mindre wärderad, än den förijenar. Wisserligen händer det oftare mu än förr, att luftias rare sommartiden besöka Wioby på en dag, efter få bort: åt, för att bese den fordom mäåftigafte handelsstaden i norz den, nu rikast på dyrbara — ruiner; men mindre ofta händer det dock, att några resande anse mödan wärd be: söka det öfriga af ön, ehuru en sådan förd skulle wara både angenäm och lärorif, emedan ön i flere fall är högst märkbart olik fastlandet. Derföre är också Gotland ännu mest bekant för sina hemkära och gästfria innewånare, sin ypperliga och outtömliga kalktillgång, sitt fårkött, sina, rofwor, kanske dock mest för sina stora myrfält. Att Gotland under en lång följd af år blifwit föga bemärkt, att öns stora wärde så föga uppskattats, att för hennes materiella förkofran hittills så litet widgjorts af statsmakterne, kan endast förklaras genom hennes afskilda läge långt ute i den oroliga Ostersjön, otillräckliga fom munikationemedel, ringa beröring med fastlandets befolk: ning, en wiss flegmatisk belåtenhet hos öbefolkningen sjelf med status qwo — mar hufwudsakligen genom bristen på kraftjaulla och inflytelserika personer på ön, gwilka egt förmåga och wilja att werka för hennes bästa. Aiskilliga glädjande tecken bewisa dock, art uppmärkt samheten numera blifwit riktad äfwen på denna afskilda del af riket, och mill man blott förskaffa fig fullständiga uns derrättelser om ön, få skall man snart erkänna att den i afseende på sitt läge år en af Sweriges dyrbaraste, och äfwen Fan blifwa en af Sweriges rikaste prowinser, lifaz som den i begge dessa afscenden hittills warit en af dess mest förbisedda. Jnnan jag öfwergår till den skildring ar Gotland i landtzefonomiftt afseende, som egentligen utgör föremålet för denna lilla uppfats, anser jag mig dot först böra lem na några upplysningar rörande öns naturförhållanden. Gotland utgör ett sammanhängande berg, med fands sten till grund: ofwanpå den hwilar ett emellan 80 och 130 pariferfot mäktigt lager af Sfwergångs:Faltften, — enligt Hisinger tillhörande de sekundära bildningarnes serie, otwifwelaftigt både det rikaste oc lätiast tillgänglis ga i hela Skandinawien. Från hafostranden uppstiger ön ömsom brandt, öms som med twära afsatser, ömsom med lägre afsättningar. Endast öns södra del, som medelst ett smalt näs bildar en serskild halfö, är lågländ: fandftenåslagret framträder der i dagen, utan egentlig kalkbetäckning, men delwis öfz werdraget med lermergel. On är i allmänhet flackländig, med flera isolerade kullar, fom oftast med lodrätt afbrutna sidor uppstiga. Ons hela skapnad, mineralier och petrifikater häntyda os bestridligt derpå, att hon under en efter flera stora natura rewolutioner, om hwilka wetenskapsmännen, af lätt in: sedda skäl, känna få föga, uppskjutit ur hafwet, och att äfwen hennes ombildning under tidernas lopp fortgått, likasom den ännu, fastän mindre märkbart, foctskrider. Jnom historiens område förefinnas många fulltygande wittz nesbörd derom, att Gotland, fom nu utgör ett famman: hängande land, i långt förflutna tider warit en grupp af