Gotlands tidning – 14 januari 1859, sida 2

llelt och hållet i bakgrunden trängda, voro i dessa ögonblick alla de glada drömbilderna om all den skönhet, som skulle finnas utom hemmets verld. Ja! det var mig så klart att lifvets renaste och sannaste lycka ligger inom hemmet. Du vet Louise, att ehuru jag just aldrig varit den som ansett hemmet tråkigt eller inbillat mig ett Arkadien derutom, så har jag dock stundom längtat att få komma ut, se mera, lära mera. Och vet du, jag tycker mig redan på denna korta tid hafva vunnit erfarenhet -om än blott liten, helt liten — ja, Louise! endast afskedsstunden lärde mig mera än flera år förut. Ensam vorden med min smärta, tyckte jag den ökades med hvart ögonblick, ty med hvartenda fördes jag allt längre och längre bort från de dyra trakter, som varit vittnen till min barndoms lekar — ja, der jag tillbringat barndomens lyckliga och sorgfria dagar. En dunkel aning om kommande stormar de der skulle härjande genomila min själ -bemäktigade sig mig — detta dock ej först nu, -ty du vet att det var länse sedan jag sjöng: Mitt hjerta började reen tidigt nog att ana, Ått kamp och strid der mötas ofta på vår bana; Och att mång sådan förestod mig sjeli På dunkel färd utöfver lifvets elf. Men Louise — du känner din vän, vet således att hon är lika häftig i glädje som i smärta -och att derföre också båda delarne lätt försvinna och lemna rum för nya intryck. hilosophismer lugna mig ej, jag blir lugn utan att jag sjelf vet huru. Nya föremål mötte mina blickar... jag hade, som du vet, aldrig rest i denna trakt förr — den syntes mig