Gotlands läns tidning – 17 december 1858, sida 2

den wida öffeergick hand eger byggnad i När (ty LTau är en kostelig byggnad, fom ide har fin life på gotländs ska landabygden) blef han ganska förtörnad, och slötte ned sonen från tornet, eller, såsom andra berätta, lossnade der en bjelke och föll (med sonen 2) i marken: fadren sprang då strax efter, och begge kommo i samma graf. Socknen behöll namnet Lau, Louff, emedan 7sonen fick louff (luffa, löpa) för (före?) fadren. — Martebo bvygdes af Marta, oh Lummelunda af hennes syster Lomsa ma, åi den täta lunden. — Sundre, Syndre, den syndreste, sydligaste, i landet. — Ganthem, få kallad emedan den blef lagd galet, d. w. s. icke rätt i öster och wester (att ganted är enligt Gotländskan: att slämta, skalkas, galnas). — Lye fick sitt namn deraf, att denna kyrka, såsom noss nämndes, war den första på Gotland som hade klockor, och mycket folk reste dit för att höra Lljudet cc lummen; förut hette socknen Mas rid (en gård der heter ännu Mannegårda). — Hamra, så kallad derföre, att Gutarne derstädes i hedentimma med deras flore Hambre banckedet tyska sjöröfware. Oec efterdi der war megen Hassel cc Nödeskog, giorde de til en ewig Aminde it Spiil, fom endnu brugis, at de tas ger en Haand fuld med Nöder, det skal were Tydsken, den legger de i deris Nefwe ec skinler, oct siger til den anden, fald Skoge, at de skulle kalde Tydsken aff Skofs wen; den anden swarer, Hambre, hwor skal jag kalde hannem? J Hambre, swarer, hwor mange? Kand hand icke ramme (gissa) det ret lige, skal bödis saa mange Nöder fom findes ofwer, dette er en stor Kortwiil (7FKur3 we i le, skämt) hos os. Naar de plucker Nöder, kalder De det endnu at hambre Nöder. — Lärbro, af en fädersbro, en bro af orhudar, fom Höfdingen Hanga war slog öfwer wattendraget, fom genom Lärbro gick upp från Wequmeswiben, och på hwilken bro han med fitt folk gick öfwer och slog Höfdingen Thore, fom nu flydde till Thorsborg, hwilket skedde år 2500 efter werldens skapelse. — Systerkyrkorna, S:t Lars och S:t Drot: ten i Wiobv, bygda af twenne rika systrar, som hatade hwarandra, och icke kunde trifwas i samma kyrka. — Wiklau: under striden år 1288 mellan Wisby Bors gerskap och Landoboarna blefwo de sednare, efter slaget wid Högbro, förjagade, och sökie skogen: de fröpoirminka lar och wrår; en gård der heter ännu Winkels, och socknen fick namnet Wincker eller Winckelow, nu IBicz kelouff. — Wenge; namnet har socknen fått af en på en backe derstädes i ytan insjunken rull:ften, med upphöjs da streck eller band fom korsa hwarandra, och ungefärlis gen lik en gammalmodig fadel, fom med flera remmar plär fastbindas wid hästryggen. Sallzwenge (fadels wenge) betyder vå Gutaspråket en slags skinndyna eller halfsadel. På den höjd, der denna sten ligger, skall Thjelwar hafwa landstigit. — Hafdhem, efter Hafdi, fom wid fin fader Thjelwares död fit styrelsen öfwer landet, och regerade i 20 wintrar; han blef begrafwen i denna socken, fom efter honom fick sitt namn. — Wam: lingbo, efter Wamblingr, Gutiis fon och Hafdiis sonson, bygde här en präktig borg. — Sablingbo, Hangwar och Boge, efter Wamblingres föner, Habs lingr, Hangwar och Boge. — Walstena, der fris den stod mellan Gutarna och den till utflyttning dömde, men trotsigt wägrande Thore och dennes folk. Namnet betyder: De striden waldes (fallnes)å minnesst enar Det äldre skrifsättet Balqutfhein bemärker: de fallne Gutarnes minnesstenar. — Här må, också för nöjes skuld, anföras den af Strelow ide upptecknade sägnen om Gul: drupe: när kyrkan skulle byggas, hittade man i mulen wid grundwalens gräfning ett litet stycke guld, likt en perla eller droppe (drupe) och deraf skall kyrkan hafwa fått sitt namn. Detta är i korthet krönikans och sägnernas bidrag till focfenznamnen8 förklaring: dessa uppgifter äro till stor del mera nöjsamma än nöjaktiga. Uti fornspråkets rika källor, uti socknarnas läge och naturbeskaffenhet samt i gamla perfonznamn, bör man föfa betydelsen af de gotz ländska socknarnas, likasom och gårdarnas, betydeljesrika benämningar, bland hwilka mången är en liten grufwa af naturbeskrifning och historisk märklighet. Fardhem, Tingstäde och Åtlingbo woro (ens ligt Gutalagen, 13 kap.) fristads kyrkor, der mandråpare med fina anförwandter hade fred och tillflygt såwäl i fyr kan, som i prestgården och å kyrkogården, uti fyratio dygn. — (Forts. en annan gång!)