Gotlands läns tidning – 13 augusti 1858, sida 2

Deromm 1ATHMUOTÖTICH traunnoe slamman, cCattanoc och) stutän 7GBode wänner, män och qwinnor, finns det någon, fom mig hör, Som will lossna till en wisa af en gammal granadör? Jag war en, fom wille lossna, en af granadörens fort, Och jag wände mig i stillhet från den höge herren bort, Storde, några steg åt sidan, genom trängseln tyst min gång, Och tom fram till gamle tuetten, der han satt och sjöng sin sång. Högrest, men med blottadt hufwud, på en trappas steg han satt, Med den wenstra banden höll han öfwer knäbt fin öppna hatt: Denna hand fanns qwar att sträckas mot en ämnad gåfwa än, Men den högra, den mar borta, kriget hade skördat den. Och han sjöng för menigheten, hwem fom mille höra på; Skral war fången, prifet ringa, hand publik mar likaså. Närmast honom kring om trappan ftodo förtroligt lag Några trasigt klädda pojkar och en glad student och jag. Och han sjöng om höga minnen, dar, som strålat längesen, Hjertan, gömda nu i grafwen, bragder, halfförgåtna ren. Det war Finlands kamp han sjöng om, fosterlandets sista strid, Wåra segrars, wåra sorgers och wår äras gyllne tid. Jag bar stått för kulor, sjöng han, uti fer och tretti flag, SKunnat tåla köld oh hunger, kunnat waka natt och dag, 7Jag har warit man i ledet, fast jag nu förskjuten är, Har min ena arm i Ume od) den andra trafig här. Winnd här bland ett Yngre slägte någon enda, fom war med, Mär det ljöd: Till wapen, männer! nu är flut med landets fred? Då fanns eld i mannafinne, då mar allt på annat wis; Oå brann ännu detta hjerta, fom rättnu är kallt fom is. Tavafthusd! jag fan ej glömma, hur i månans sken du låg, När från Hattelmalas höjder jag dig första gången såg. Sen war stunden, bister qwällen, jag war trött af dagens fård, Men jag sökte nu ej hwilan, tänkte ej på tak och härd. 7MNej till dina fält och isar stod min längtan denna gång, Der fanns mer än härd och flamma, mer än hwila, natten lång, Der fanns Finlands här församlad, ung och modig, start och fri, Oh på oss såg fosterlandet och på fosterlandet mi. Ara öfwer gamle Klercker! ewig ära kräfwer han: Mångbepröfivad, fjuttiårig, war han än soldat och man. Ja, jag minns hans hwita hufwud, der bland rotarna han red, Oh med ögon, fom en faders, såg på fina gossar ned. Det war han, fom samlat folket, det war han, fom ordnat alt, 7SJit från skiljda Håll mi kommit, stannat här fom han befallt. 7Här han såg of nu tillhopa och hans anlet sken af hopp; Och wi sågo, emot honom, fom mot landets räddning opp. Med sextusen söner kring fig, lifa stark fom fienden, 7283ille han med fröjd och ära göra front i lifwet än; Tmwefan fanns ej, fruktan fanns ej, allas längtan war att slåss Och wi litte på hwarandra, wi på honom, han på of. Då fom Klingsporr, Fältmarskalken, folt fom Majestätet fjelit, Med twå hakor och ett öga och af hjerta knappt en hälft. Då fom Klingsporr, tog befälet med fin höga titels rätt, O6h gaf order, han, fom Klercker, men hans order mar reträtt. MNatt på drifwan genomwakad, fjernenatt wid Tawasthus, An, fen många år förswunnit, flår du för mitt minne ljus. Faft wår trohet blef beswiken, fast wårt hopp blef slaget kull, Waft wår seger blef en dröm, blott för en hjertlös weklings skull. RNär skall ban sitt dåd förklara, när skall han til answars flå Wör de steg, han top tillbaka, då han kunnat framåt gå, För den nesa, fom han fäste på wårt rykte, på wårt mod, För de tårar, dem wi gjöto, der mi bort fått gjuta blod. Smwefo wi mid Sikajoki, der det ändtligt gällde fen ? Låg mid Rewolax mår stvrka ej i armar, men i ben ? Aodlerereutz har kunnat swara, Cronstedt, han och andra fler 3 Men de tappre, hör jag, finnas der de icke swara mer. 7Jag har nämnt de stolte båda, ära, ära öfwer dem, Mäånga dera8 wederlikar, gått fom de, till fridens hem. Oödveln hwilar, Dunder hwilar, spörjs det mer om deras tid, Hår fom här till wittne duga en förgäten inwalid? SHmwarför fit jag icke falla der få mången lkättre föll, Dert den käcka finska hären fina högtidsstunder höll, Der wår ära lyste klarast, der mår lycka blidast mar, Under Sifajofis, Lappos, Alamwos oh Salmis dat. Ej jag twungits då att tåga högt mot Nordens snö på nytt, Ej att fe mår segerglädje fnart i mörk förtwiflan Bytt. GCj att sörja tusen bröder, bittert dömda innan fort AMAtt på Torncås isar stelna och wid Kalir skänkas bort. Junga slut på wåra mödor, sorgsna afsked af wårt land! Doct jag fom med några andra än till Westerbottens strand, Sen jag der med trofast kärlet blödt den swenska sanden röd, Sitter nu jag här på torget, sjunger för en smula bröd. Gud beware fosterlandet, Ifa är allt annat fen, En soldat må funna mista lif och locka, arm och ben. Gud beware sosterlandet, det är summan af min fång, 7Si, fast andra ord förbytas, slutar jag den hwarje gång. Och han uppftod, granadören, gick bland menigheten kring, Fick en slant af eu och annan, af de flesta ingenting, Och få fom han fram till wagnen, der den höge herren fatt, Böjde djupt fitt gråa hufwud och stack fram fin slitna hatt. Höge berren, generalen, klädd i glitter, bjäjs och band, Blef få mörk och ryckte hatten häftigt ur soldatens hand, Såg på honom, fåg på folket, såg ... och inom en minut Låg den gamles skatt af slantar slagen öfwer torget ut. Häpen stod der granadören, men genralen tog till ord: Jag har hört din fång, jag kämpat såsom du för samma jord. Ått jag äger detta minne i min ålders höjt ännu, Ser du, jag är ftolt deröfwer, mycket stoltare än du. Det är sannt att lockan fock oss under mången blodig dag, Det är fannt att wåra segrar wändes snart till nederlag, INen ödmjuka of, behöfwa mi för ingen nu ändå, Och jag bär min hatt på hufwet, bär du, gubbe, din offå. Sagdt; ; ett sken af hög förtlaring i hand anlev nu fig spred, Och han trockte manligt hatten på soldatens hjessa ned. Oc) han talte; bjettar brinner än af glädje i mitt bröst, . Näc jag tänker på hans upvson, när jag minns hang ocd och östDjemat falla ödets lotter, så en bögre wishet bjöd, Jig bar gods och ländetiet, du har fattigdom och nöd. -Men det bästa ha mi lika: trehet, aldrig wilsesörd, ta, med wårt blod beseglad och wårt samwers wittnesbörd. UN Sva mi kamrater. derför fom och fört dia HAr,