Gotlands läns tidning – 30 juli 1858, sida 2

samlingar, der en lejwande Christendom fan widmakthällasDe fordra frihet för dessa samfund af sevaratister, batipsier m. fl. dem de tro fig funna ordna på ett sådant fått, att den ondliga döden derifrån skulle funna i det närmaste utestängas. Men möjligheten deraf börjar redan berwiflas. Det är mycket lätt att nedtiwa en gammal tyrka, men ganska swårt att bygga en ny. Afwen till deras samfundskretsar har ormen bittat wägen, och werkningarne af def gift äro redan på mer än ett ställe märtbara, och torde wäl blifwa det ännu mera. J samma mån feparatförfamlingarne förlora fin Helgonsglorta, skall frestelsen blifwa mindre för de nywäckta, att deruti inträda. När fynd och skröpligbet finnas inom feftefyrforna i lika hög Arad i föra hållande till antalet fom inom Statsforfan, är på bytet ingens ting att winna, men mycket att förlora. — Härwid fan man dock icke nog behjerta huru utomordenligen wigtigt det är att med alla de medel och gåfwor fom funna utbedjas och anwäna dag, arbeta på frambringandet af en lefwande Christendom hos både lärare och åhörare inom Statskyrkan; ty i den mån detta stora ändamål minnes, skall benägenheten att derifrån utgå af taga, och fom jag hoppas, många af de bortgångna återwända till fin gamla, kära Cvangeliff-Lutherffa korka, i hwars flöte de såsom barn blefwo upptagne och hwars medlemmar de woro den tid salighetsbetomret hos dem wäcktes. Och en sådan åters gång wore desto wissare att hoppas, ju mera det måsle erkännas att den moderliga kyrkan med stort tålamod och outtröttlig färs lek föfte de förwillade barnen, äfwen under den tid de wånde henne ryggen och hatade henne, — och att hon nu med inners lig glädje åter emottager dem och mill gifwa dem allt hwad fom är af nöden för att tillfredsställa deras andeliga behof. — 8 21. Härmed är oc antydt hwad fom fynes wara den bästa wägen att gå, under dessa förbistringens och den andliga söndringens tider. Det är hwarken Religionsförföljelsens eller Religionsfrihetens, utan den Christliga fördragsamhetens, toleransens wäg, ehuru den ogillas af många utur ganska olika skäl. Men hwad werldsliga straff för religiösa afwikelser åstadkomma, derom Mitts nar aderton seklers erfarenhet. Och med en lefwande öfvera togelse, att den Cvangeliff-Luthberifa uppfattningen af Guds otos ewiga sanningar är den renaste och klaraste man hittills känner, funna ide andra lyrkobekännelser anses dermed jemns goda. (Efter: K.-Posten) — Fahlun, Religions-swärmerierna oh Biåfula-hiftorierna t Dalarne hafwa i tidningen Dalpilen framkallat en artikel af en insändare, fom händelferwi8 kommit att läsa ert skriftligt utdrag af läsarnes underdjur, den 10:äårige gossens i Eljdala föredrag, i hwilket bland annat förekommer: att hima melriket är bogdt på fegar med fem rum, och att man får lof att ha en sjuk mor för att få uppenbarelser och blifwa salig, m. m. dylikt. — Dalpilen yttrar i anledning häraf: Att tillståndet i andligt afseende i wår tid är af högst oros ande beskaffenhet fan ide förnekas. Landet öfwerswämmas af inre missionärer, och otaliga sällskaper för christendomens uts bredande stiftas, och ändå synas förwillelserna fnarare tilltaga än förminskas. Här i wårt fosterland finna wi bibelsällskaper, missionssällskaper, traktatsällskaper, religionsfrihetssällskaper, evangeliska allianser, magdalenahem, diafonifzanftalter, barnkrubbor, folpors töerr och sektmakare, fom i antal och färgskiftningar täfla med sjelf wa England oh Nordamerika; — här werka med ouisläckligt nit de vttersta dagarnes heliga (mormoner), baptister, separatister, troubadurer, m. fl., som likt gårdfarihandlare resa omkring i landet och utbjuda sina andliga kramwaror. Hwem skulle nu inte tro, att när få modet lif och rörelse på alla håll wisar fig, allt står mäl till. Men fer man litet närmare på saken och med något skarpare blick genomtränger det yttre skalet af mår gudsfruttan, finner man lätt att det ite förhåller fig få, menar Datlpilen; beklagligtswis har den alltför rätt. (Kalm.-P:n) — Sundswall d. 14:e Juli: En matros, Olof Peter Odin från Wisby, sysselsatt med inlastning, hade t Måndags det missödet att från en bjelfflotta falla i sjön, utan att funna derifrån upptagas förr än i går, då han genom krabbning pås träffades liflös. En annan matros, fom wid den förres neds fallande kastade sig i wattnet sör att rädda honom, war sjelf nåra att blifwa borta, emedan den sjunkande fattade tag i hans ben och derigenom hindrade honom att begagna sin simkonst, till def; han, från detta hinder befriad, återkom ut djuret, lyctkligts wis med lifwet. (Norrl. Korresp.)