Gotlands läns tidning – 21 maj 1858, sida 2

Pjal m af Joh. Ludv. Runeberg. 1. En wandringoman är menskan här, På wans dring stadd hwar dag fom är, Till långt aflägena läns der; Our hon och här tycks hemma fält, År hon beftäåns digt blott en gäst, Som hemåt återwänder. 2. Hon får all fin lefnadstid Ej minsta stund, då bon i frid Kan lemna mwandringåftafiwen ; På hwarje stig, på hwarje ort Går hon mot ewighetens port, Och porten heter grafwen. 3. Om jag då sitter wid min härd, Om jag i Herrans wida werld Från land till land måst fara, Så är mig samma mål dock satt, Mot det jag skyndar dag och natt: Jag får ej stilla wara. 1. Dot hwar jag är oh hwart jag far, Så wet jag att min Gud jag har Beständigt lika nära; Han följer mig på all min stig, Han är en fader och för mig, Hwad fan mig då förfära? 5. Så bottenlöft är intet haf, Att ej Hans hand i djupeto graf Kan mig sitt bistånd räcka; Så bränd ej någon öcken är, Att ej Hans godhet wexer der, Och kan mig wederqwecka. 6. Om Han, högt öfwer sjö och land, Flyttfågeln för från fjerran strand Till kära hemmet åter, Hwi skulle jag wäl bäfwa skyggt? Den Gud, som leder sågelns flygt, Han mig ej willasd låter. 2. Har jag än wida, följer Han, Som i all nöd mig hjelpa fan Och akta från att falla; Der jag är rådlös, har Han räd, Der jag har brifter, har Han nåd: Wälsignad Han för alla! 8. Gud, jag är fyndig, arm och swag, Men för mig efter Ditt behag, Det är hwad sist jag beder. Hwar helst min wäg du stakar ut, Så styr den få att den till slut Upp till Din himmel leder. AAHA: eu LL