Gotlands läns tidning – 1 april 1858, sida 2

det war ijynnerhet rosor, fom hon älskade, och derföre egde hon af dessa de mest olika slag, från den enkla mils da törnrosen ända till den skönaste och rikaste trädgårdås ros; och de werte på murarna af flottet, och flingrade sig omkring pelarne och fönsterkarmarna, in i gångarna och ned mot golfwet i alla salarna; och rosorna ommwers lade i doft och fägring och färg. ä Men sorg och bedröfwelse bodde derinne; drottningen låg på fin sotsäng. och läkarne hade förlorat hoppet om hennes räddning. Det finnes dot en hjelp för henne, fade den mwiraz fte bland dem, ÄBringa henne werldens skönaste rod, den fom har uttrycket af den högsta och renaste kärlek! Kommer den inför hennes ögon innan de brifta, få dör hon ice. Och unga och gamla kommo från alla Håll med ros for, de skönaste som blomstrade i deras trädgårdar, men sådana rosor bhjelpte ide; från kärlekens örtagård måste blomman hemtas; men hwilken ros war wäl då uttrycket af den högsta, den renaste kärlek? Och skalderna sjöngo om werldens skönasle ros; hwar och en namngaf sin. Och det gick bud widt omkring till hwarje hjerta som slog af kärlek, det gick bud till hwarje stånd och hwarje ålder. Ingen har ännu namngifwit blomman fade den wise, ingen har utwisat det ställe, der den rann upp i sin herrlighet; icke är det rosorna wid Romeos och Jus liaås likkista efter wid Arelis och Walborges graf, ehuru deras minnen alltid skola dofta friska i saga och sång; ej heller är det de rosor, fom framskjöto nnder VWinkelricds blodiga panjar, från blodet, fom strömmade utur frihet8s hjeltens bröst i döden för fäderneslandet, ehuru ingen död år ljufligare, ingen ros rödare än det blod, fom offras för fosterland och frihet. Ej heller är det den underbara blomman, för hwars odlande mannen under dagar och åratal, under långa, fömnlöfa nätter, i den ensliga flus dersfammaren uppoffrar fitt friska lif: wetenskapens ädla och sköna rod. Jag met hwar den skönaste rofen blomstrar, fade en moder, som med sitt späda barn kom till drottningens sjukläger. ÅJag wet hwar werldens skönaste ros finnes, den som har uttrycket af den högsta och renaste kärlek. Den blomstrar på mitt älskade barns wårfriska kinder, när det, styrkt af sin sömn, slår upp ögonen och ler mot mig med hela fin kärlek. Skön är wäl den rosen, men en skönare finnes, fas de den wise. Ja, långt ffönare, fade en af qwinnorna. Jag har fett den; en mera upphöjd, helig ros blomstrar icke, men den war blek fom the-rofens blad; på sjelfwa drottz ningens kinder har jag fett den; det war en gång, då hon hade lagt af fig fin knngliga krona och gick sjelf omkring i den långa, dystra natten med sitt sjuka barn, aret och kysste Det, och bad till Gud en bön för det, fås som en moder beder i smärtans och förtwiflans flund. Helig och underbar i fin makt är sorgens hwita ros, men det är dock icke den skönaste. Nej, werldens skönaste ros såg jag framför Herrens altare, fade den gamle, fromme biskopen. ÅJag såg den stråla, fåfom om en engel hade uppenbarat fig för mig. De unga flickorna kommo fram till nattwardsbordet för att förnya sitt döpelseförbund, och der uppflammade och der bleknade rosorna på de friska kinderna; en bland dem stod och såg med själens hela renhet och kärlek upp mot fin Sud: det war uttrycket af den renaste och högsta kärlek. XSälfignad mware den, fade den wise, dDoct har äns nu ingen af eder uppgifwit werldens skönaste ros. Då inträdde i rummet ett barn, drottningens fon; tårar stodo i hans ögon och föllo ned på hand kinder; han bar en stor, uppslagen bok, hwars Band war af fame met och smyckadt med stora silfwerspännen. Moder, fade den lille, o, hör hwad jag läft! DÅ barnet satte fiq mid sängen oc läste i boken om Honom, fom led korsets död för att frälsa menniskorna, till och med de ofödda slägtena. Större kärlek fan ej finnas ! Och det swäfwade ett rosenskimmer öfwer drottningens kinder, hennes ögon blefwo så stora, så klara, ty hon såg från bokens blad werldens skönaste ros uppstå, bils den ar det hopp fom rann upp ur Christi blod på fors sets flam. Jag fer den! utropade hon. Aldrig dör den, fom bes traktar och tillbedjer denna ros: den är den skönaste på jorden ! U — Små förklaringar för läsare bland menige man: Romeo oh Juli a, Axel oh Walborg, trogna men olyckliga älskande, de förre i Jtalien, de sednare i Norge. De förra odödliga genom många fagor och sånger samt genom Engelsmannen Shakspearces werldsberömda sorgespel; de sednare förs hertligade genom en wacker folkwisa oc Dansken Oehlenchlägers sköna sergespel. — Arnold von Winkelrie,d, fårmeits zisk borgare, som i slaget wid Sempach 1386 mot Österrikarne uppoffrade sitt lif föt att bereda sina landsmän seger.