Gotlands läns tidning – 12 mars 1858, sida 1

DPåldhem s d:o 12: 34; 1 Habblingbo d:o 31: 90; i Gröttlingbo d:o 8: 35; i Oja d:o 18:; i Wamlingbo d:o 7:j i Levede d:o 12:; i Näres d:o 1:; samt i Östergarnis 4: — — Till Ledamot i Gotlands Läns Lazarettsoch SKurhus-direkftionm har Kgl. Maj:t förordnat Färgerisfabrikdren J. V. Reijhman. Utförsel från Gotland i Jan. 1858: 630 ft. Bjelkar och Sparrar. — Sparbanken. En obekant insändare har under öfwerskrift Odmj. förfrågan tillsport G. L. T., hurus wida i denna penningkris någon osäkerhet hos härmarans de Sparbank, såsom en och annan lärer befarat, wore tillfinnandes. Till swar å detta oförmodade spörjomål känner G. L. T. en werklig tillfredoställelse att kunna med wisshet försäkra. att den antydda farhågan, om den werkligen hos en eller annan skulle förefinuas, saknar all grund och är fullkomligt obehöflig och orättmätig. Af det misstroende och de farhågor, för hwilka fastlandets så kallade PrivatzBanker (utgiswande, fom bekant är, feds lar wida ntöfwer inneliggande valuta af MNiksbanfkås sedlar, men egande andra säkerheter) samt tillochmed tjelis waste Rikjens Ständers Banfs papperomynt (fwilkon fits nämnda Bank, fom bekant är, utgifwer sedlar wida ut öfwer inneliggande valuta af silover och guld, men eger andra säkerheter) ett fort ryd warit utsatta, torde twifweldutan ofwanbemälda farhåga, som sammanblandat de alldeles olifa egenskaperna af Sparbank och Sedeluts gifwande Bank, wara ett aflägset och oredigt genljud. Srarbanken härstädes, liksom de öfriga Sp.-Bankerna i riket, utjärtar inga sedlar ech ligger icke inne i några äfwen tyrliga syckulationer, beroende af kurser och Handelss frijer. Enhåvar, fom eger en Sparbanks-byk, fan af 13 S:n uti de i hwarje sadan bok infästade, af Kgl. Maj:t till eiterlejnad fastställda reglorna inhemta, att det åligs ger Sp.-Bankssdirektionen att mot största säkerhet utläs na de insatta medlen. Största delen af defa medel äro också utlånta mot säkerhet ar inteckning i fast egendom på landet (till högst tareringowärdet) eller i brandförfäks rade hus i staden (till högst haljwa brandförfäfringåmwärs det) och derjem te, i båda fallen, borgen af 2:ne meders häftige personer. En mindre del är utlånad mot pant af guld ech sils:ver, och hwad fom ide kunnat på dessa sätt utlånas, har blifwit utlånadt på bestämda och kortare tider mot reverser med borgen af twå personer; men dessa sistnämnda fån hafwa nu, efterhand fom de influtit, till ganska betedlig del blifwit anwända till iufriande af gjorda urpsägningar. — Efter denna framställning är det lätt för enhwar att inje, att någon förlust för Sp. Banken endast fan tänkas uppstå genom saknad tillgång hes låntagare af sistnämnda flag och på samma gång äfwenledes hos deras löftesmän; men dels äro fummors na på hwarje namnlånstagares hand ide flora och inom wissa belopp begränsade; dels har Direktionen med få jemn uppmärksamhet följt skiftningarna inom affärslifwet under den nästförflutna swåra tiden och derwid så lyckats att Sparbanken hittills icke gjort förlust af ett enda öre, och skall säkert ej heller framdeles göra det, såwidt nems ligen mensklig försigtighet och beräkning kunna betrygga och wärna. Och skulle ändå, oaktadt denna försigtighet, någon förlust uppkomma, hwilken i alla fall blefwe mins dre betydande, få fan sadant ide medföra något det rins gaste äjwentor för insättarne i Sparbanken, alldenstund Sällskapet D. B. W:s, Sparbankens stiftares och prins cipals, enskilta, icke obetydliga kassa är att betrakta fås fom en reservfongd för Sparbanken — i den föga fans nolika händelse fom nyss är antydd. Till de uppsägningar och uttagningar, som under de sednaste månaderna egt rum, ha orsakerna troligen warit mångahanda och äro lätt förklarliga. För det första har naturligtwis den s. k. penningkrisen och deraf orsakade stockningar, samt behofwet af penningar till Erono-utfeyls derna och andra nödwändiga utgifter på en tid, då för Allmogen landtmannawarorna woro i wanpris, oh för arbetoklassen arbetstilljällena få och arbetspriserna needs tryckta, nödgat många att uttaga sina tillgodohafwanden. Sparbanken har derwid uppfyllt sitt wackra och samhållsgagneliga ändamål, som är att under de feta åren bopa samla och bewara hwad fom sedan under den magra tis den blir i behofweto stund en wälkommen och säker hands räckning, säker på dagen liksom säker till beloppet. De få luckor, fom derigenom uppstått i Sparbankens oms fängsdigra hutwudböcer, skola efterhand syllas igen, och de gamla kunderna, fom pröfwat hur nuttig denna ins rättning är, skola smäningom återkomma. Ty bland de många fruktbärande erfarenheter och lärdomar, fom den stora penningkrisen hos oss inpräglat, är den ide den minsta, att man under de feta och sköna åren oaflåtligt bör tänka på de magra och härda, så att dessa, när de komma, icke warda förtärandes landet, — och till dens na lofwärda omsorg erbjudes ett förträffligt tillfälle just af Sparbanken, i hwars wäl hägnade jordmån det anförs trodda godset wexer frodigt, säkert och utan hwila samt alltid påräkneligt och nära till hands. Denna lärdom, denna mäktiga erinran tränger sig sjeljmant fram wid betraktandet af tidsförhållandenas mörka tafla, och wi bör —