— Ack! utropade han, en af eder skall jag taga! Si Granen är alltid grön, det påminner om den eviga glädjen hos Jesus; si grenarne sitta i kors, det påminner om Golgathas stora under. Ack, huru ljuft de lefvande Granarne dofta! Det påminner om den balsam, hvarmed Maria smorde Frälsarens fötter, af kärlek till IIonom, som bevisat henne så mycken kärlek; ja, Granen, som huggen och död är de fattiges värme, påminner också om Honom, hvilken föddes i natt och dog för oss, för att gifva oss lif och värme att tjena Gud i evighet. Derpå tog han upp en ung Gran, gick hem och gjorde den till en prydlig plats för de sju ljusen, hvars sken spred en sällsam klarhet i den lilla och låga kojan. På granen var fästad små skänker till barnen. Fadren bad och prisade Gud med de sina, att en Frälsare blifvit tödd åt alla. Efter bönen och Julpsalmers afsjungande blefvo barnen så glada, att de togo hvarandra i händerna och dansade i ring kring Julgranen med de skinande ljusen. Fadren förskräcktes och sade: Moder förbjud barnen detta; fader Abbot fördömmer alla dansar! — Lugna dig, käre! Deras glädje är utan synd. Herren säger ju sjelf: Jag skall gitva eder fullkommen glädje! . Och till barnen sade hon: Såsom J nu hållen ihop hand i hand i gemensam fröjd, så skolen J ock hålla ihop hela lifvet igenom i kärlek till er Frälsare och hvarandra inbördes.