— Men hvari skall jag sätta ljuset? frågade han sig sjelf. Munkarne hafva i sin kyrka sjuarmad ljusstake af silfver, men jag har icke ens en enarmad. Skola vi hålla ljuset i handen, den ena efter den andra? Nej! jag vet råd, jag skall göra mig en ljusarmstake af träd; jag har väl blott ett ljus, men jag skall fördela det till lika många som våra barn äro och derigenom lika många lågor som de hvilka lysa så härligt i den vackra kyrkstaken. Snart kom han till skogsbrynet och såg sig om efter ett lämpligt hygge. Först stannade han vid en Ek, som hade stora knotiga grenar. — Nej! tänkte han, eken är för hård, jag hinner ej i afton hugga något vackert af henne, dessutom göras de varaktigaste likkistor af ek; en ekgren skulle påminna om döden; nu nalkas lifvets högtid, Frälsarens födelsedag. Derpå gick han till en Asp, som hade omkring sig en hel mängd små telningar, hvilka tycktes allesammans passa till ljusstakar. Nej! sade han, aspens blad darra när det blåser, det betyder fruktan; vi, som tro på Christus, behöfva nu icke frukta annat än synden. Derpå kom han till en Lind och tänkte: Hon är lätt att hugga, ty hon är mjuk och medgörlig — men, nej! jag bör icke se på besväret, när jag vill göra mina barn en glädje; lind ruttnar för fort, och vi skola fira den Oförgängliges födelsedag så länge vi lefva.