Den första Julgranen. I forntiden, då Hedningarne i Norden först börjat tro på Christus, nedsatte sig Munkar på flera ställen, byggde kloster, friköpte trälar, som fingo bostad och jord i nejden kring klostret, mot vilkor att de skulle gifva tionde och göra dagsverken. I en by, bebodd af dylika fria och bergade arbetare, bodde en man, som hade 7 barn. Han var ännu fattig, ty han hade nyligen blifvit triköpt och hade mycket ogjort, innan han kunde berga sig; men han och hans hustru arbetade flinkt och voro ifriga i bön. De älskade sina barn innerligt, isynnerhet sedan desse blifvit genom dopet upptagne i Guds rike till Christi medarfvingar. En Julafton gick fadren till klostret för att hugga ved åt Abotten; när han slöt sitt arbete fick han till lön ett invigdt vaxljus, med tillsägelse, att han skulle tända det på Julaftons-qvällen och läsa böner och sjunga Julpsalmer med sin hustru och sina barn. Då han, med yxan på sin axel, gick hem öfver den odlade slätten närmast klostret, gladde han sig storligen öfver den fröjd barnen skulle få af ljuset, som var något alldeles nytt för dem, hvilka vanligen om qvällarne sutto i mörkret, sedan den lilla bragan slocknat.