Gotlands läns nya tidning – 8 december 1865, sida 2

som min egen mor. Döden lyftade lefnadsoket från hennes skuldror, då min tacksamhet ville befria henne från arbetsoket; stoftet hvilar här och hennes minne dör på jorden, då jag sänkes ned vid hennes sida; men i himmelen glömmes hon aldrig, ty Frälsaren sade: Hvad J hafven gjort en af dessa ringaste mina bröder, det hafven J ock gjort mig. Här slutade doktorn, och i tåren, som glimmade i hans öga, läste jag den renaste tacksamhet, förenad med stilla undergifvenhet för Guds outransakliga domslut. (Slut).