Gotlands läns nya tidning – 8 december 1865, sida 2

För att riktigt kunna njuta af den glädjerika stunden, förberedde jag icke min fostermor genom att skrifva till henne, utan beslöt att öfverföra det glada budskapet. Det var en afton i Maj månad, nu tre år sedan, då jag ankom till Stockholm och skyndade till min gamla kära fostermors bostad. Gumman var nyss hemkommen från sin tröttsamma vandring och satt halsslumrad i sin skinnklädda länstol, då jag inträdde; men knappt förnam hennes öra den kära välbekanta stämman af hennes älskling, förrän hon med ungdomlig liflighet sprang upp och sträckte darrande sina armar emot mig. Nu är jag doktor! nu är det min tur att arbeta för dig, kära, goda mor! ropade jag, och emottog den at glädje darrande gumman i mina armar. Så var då ändtligen stunden inne, den stund, som vi med så mycken längtan emotsett, och som skulle skänka oss så mycken gemensam glädje. Länge höllo vi hvarandra omfamnade, och jag väntade få höra välkomstordet från hennes läppar, då hon plötsligt med en stilla suck lät armarne sjunka och hennes hufvud föll orörligt emot min axel. En rysning genombäfvade mig, då jag såg hennes slocknade öga stirra mot mig, jag ropade henne vid de käraste namn, men hon hörde mig icke — jag höll ett lik i mina armar. Glädjen beröfvade henne lifvet, och jag dömdes att aldrig få gälda den tacksamhet, jag var henne skyldig. Du hade rätt, då du sade, att en kär älskad qvinna hvilar här, ty kär var hon mig,