Gotlands läns nya tidning – 30 november 1865, sida 3

Jag berättade nu för gumman mina öden, och då jag slutat, sade hon: Också jag hade cen son, lika gammal som du, men han hvilar sedan flera år tillbaka, här under det hvita korset. Torka nu bort dina tårar och kom med mig, stackars liten, så ska du få äta dig mätt och få tak öfver hufvudet. Jag steg upp och gick med henne. Vid kyrkogårdsporten stodo två stora korgar och ett ok, som tillhörde gumman; hon lutade sig ned öfver en af dem och efter något letande fick hon tag uti ett par skorpor, dem räckte hon mig; med begärlighet emottog jag de erbjudna skorporna och förtärde dem redan innan gumman hann lägga oket på axlarne. Gumman, som upptog mig från sin sons graf, behöll mig sedan och vårdade mig som sin egen son. Vår utkomst förtjenade hon genom sin skorphandel: hon gick nemligen omkring i husen på norr, utbjudande sina varor; öfverallt var hon välkommen, och 4Skorp-Anna, det namn nästan alla tilldelade henne, var aldrig i förlägenhet om kunder. När dagsarbetet var slutadt, gick hon vanligtvis till sin bortgångne Carl Axels hviloplats, innan hon återvände hem, för att välkomnas at den lefvande fostersonen. Jag fick börja skolan, och då hon hörde mina framsteg prisas, af mina lärare, beslöt hon, att kosta hvad det ville, så skulle jag bli student. (Ports.)