Gotlands läns nya tidning – 30 november 1865, sida 2

tyckte riktigt att jag profanerade hans stilla sorg med min otillbörliga nyfikenhet. Jag beslöt att vända om och smyga mig derifrån; men prasslet af en torr gren, på hvilken jag trampade, förmådde honom att blicka åt det håll, der jag stod med blygselns rodnad på min panna. Då han varseblef mig, steg han upp och ett moln af ovilja fördystrade några ögonblick hans anletsdrag, men molnet försvann, då jag gick fram till honom och räckte honom handen. Förlåt! yttrade jag, men huru kunde jag väl tro att den gladaste bland de glada skulle ha uträttningar af så allvarlig beskaffenhet. Döm aldrig menniskor efter ytank, svarade han, ksaknaden och sorgen bo ofta under en sorglös mask, och den rätta tacksamheten bar alltid nog af sitt eget erkännande; men eftersom du känner mina uträttningar, så vill jag ätven förtro dig hvem jag här hembär en saknadens tår. Säg, hvem tror du hvilar under torfvan här? En kär, en älskad qvinnak; svarade jag och blickade deltagande in i hans ögon. Ja, du har rätt, en älskad qvinna! en engel! fastän åren skrynklat hennes panna och hvitnat hennes hjessa, innan hon första gången uppenbarade sig för mig. Sitt ner bredvid mig, så vill jag i korthet förtälja hvem hon var och hvad jag har henne att tacka för. Mina föräldrar dogo när jag var nio år gammal, hvarefter jag kom ilära hos en farbror, som