lagga blåste på Linieskeppet Svärdett såg nu ut batalj ej kunde undvikas och fann förmånligt utt börja den innan hela den siendtliga flottan munnit arbeta sig upp så högt som dess avantgarde var; han ville fördenskull angripa fiendens fremsta seglare och sätta dessa mellan två eldar innan de hunno få undsättning. Planen var god och med öfvade besättningar och skickligt befäl hade den sannolikt genast i början af slaget gifvit Svenskarne öfvertaget, men olyckan var att öfning och skicklighet fattades hos de fleste af Svenska besättningarne och befälet. Uggla lät lossa ett skott, för att derigenom signalera för ötrerbhefälhafvaren sin önskan att vända och öppna striden. Denna tillåtelse erhölls, men nu inträffade, genom Öfverbefälhafvarens okunnighet i sjömanöver den svåra tillaragelsen, som vållade en förfärlig olycka och gaf fienden ett opåräknadt understöd. Riksamiralen gaf genast signal åt hela flottan att vända mot fienden utan att först minska segel. Vi hafva redan herättat huru Svenska fartygen forcerade med segel och huru betydligt stora åtskilliga af dem, särdeles Amiralskeppet, voro. Naturligtvis förde en sådan koloss en ofantlig segelmassa och att i temmelig stark blåst vända för fulla segel med ett sådant fartyg var högeligen obetänksamt och dumdristigt. Också gjorde flera förfarne sjömän, särdeles den 60-årige Kapten Gabrielsson, Amiralen uppmärksam på vådan häraf, men alla föreställningar voro förgäfves. Den olyckliga signalen till vändning gafs så hastigt, att man ej en gång hann tillsluta nedersta kanonportarne, som voro öppnade, emedan flottan hvarje ögonblick väntade stridens början. Just som det ståtliga skeppet för fulla segel vände för vinden och låg tvers för densamma, kom en häftig väderil. Verkan deraf på de många och stora seglen var förfärlig. Skeppet krängde så svårt att vattnet rusade in genom läsidans nedersta kanonportar och fartyget förmådde hvarken vända eller resa sig. Några ögonblick och de mot himlen sträfvande masterna lågo med sina segel och med Öfveramiralens flagga på de brusande vågorna — fartyget var kantradt. Ett par minuter hölls seglens yta masterna uppe på vattnet, men så snart seglen hunnit blifva genomblötta och tunga af vattnet drogo de masterna ned i djupet och Stora Kronan med sina 1,100 man var ett vrak, som flöt på böljorna med kölen i vädret. Det väldiga, på hafvet kringdrifvande, skeppsskrofvet låg i vägen för de många af de andra Svenska skeppen, tvingade dem under striden att vända för att gå klara från detsamma och hindrade således deras manövrer samt gaf fiendens efterblifna seglare tid att hinna upp, att sluta sig bättre tillhopa och med gemensam styrka angripa de Svenska Örlogsmännen, som blifvit skingrade och kommit i oordning. Om en stund derefter när Stora Kronans vrak höll på att sjunka, kom eld i krutet och en del af vraket flög i luften. Krutkärlen hafva vid skeppets kantring kastats ikull, någon del af krutet har troligtvis kommit ut och nära intill elden. Så förgicks Stora Kronan, Sveriges ståtligaste Linieskepp. Klockan mellan 11 och 12 ilade det mjestätiskt fram på böljorna med 1,100 tappre män inom relingarne och ur 134 framstickande eldgap hotande Sveriges fiender med död och undergång. En timme sednare mellan 12 och 1 flöt det på böljorna som ett hjelplöst yrak och de 1,100 tappre gingo på några så ögonblick alla bort från storm och strider till fridens land. f) Svenska Ötver-Amiralen, hvars oförstånd och envishet vållat olyckan, pliktade ock derför och förgicks med sitt fartyg. (Forts.) ) Att en eller annan af den talrika besättningen, som i Svenska uppgifter bestämmes till 850 man, men i Tromps rapport och Juels beskrifning uppgifves till 1,100, måste blifvit räddad, synes deraf, att man fått underrättelse om de föreställningar, som af Capitain Gabrielsson och flere — 2 Ar oo 14. naninoen —ä