2—— tJanne, det blir sent — jag skulle väl ha en plats jag också. Stig opp nu och drag af dig rocken, medan jag bäddar! Janne steg upp, utan att säga ett ord. Han var icke alls drucken, och han drack mycket sällan, äfven då något bjöds honom, fastän Marie trodde att hans besynnerlighet kom häraf. Han hade ej heller sofvit. Men det var ett behof för honom nu för tiden att endast tiga och på sitt sätt grubbla. IIvarken han eller Marie kände namnet på detta onda. De hade aldrig hört, och om de än hört, skulle de ändå icke ha begripit orden: melankoli, hypokondri eller ens mjeltsjuka. Janne var 6(konstig, och Maries största fruktan var att den konstigheten kunde föra honom på dårhuset, en inrättning, som hon väl kände. eHvad gör du — utbrast hustrun häftigt — kjag tror du vill ta hatten och gå ut? Visst vill jag det. Jag somnar ändå inte. e)et kommer deraf att du är trött på att drifva och göra ingenting. Jag säger inte detta som förebråelse, Janne lille — långt derifrån — men, herre gud, om du bara ville försöka att arbeta, skulle du få se .. . Börja inte att reta mig med den gamla visan, för då säger jag dig att du liksom sist inte får höra af mig på ett par dagar. Du kan tro mig, att det den gången var bara ett halmstrå som skilde mig från sjön ... Vill du alt jag går ner mig?