Gotlands läns nya tidning – 19 oktober 1865, sida 3

och så mången gang förut, den envishet, med hvilken detta Rike på 1500-talet motsatte sig Sveriges rättmätiga anspråk på att återbekomma ett land, som, från första dag det frivilligt hyllade en Konungs välde, förenat sig med Sverige och lydt under sistnämnde Rike i århundraden innan någonsin en Dansk konung fått eller, rättare sagt, tagit sig rätt att befalla på Gotland; får mindre tillskrifvas den inkomst Danmark kunde erhålla af landet, hvilken måste varit ganska obetydlig på 15och 16-hundratalen, då Gotland var försjunket i armod och ringa befolkadt, så att en stor del af gårdarna lågo öde,) utan fast mera Gotlands förträffliga läge, som gjorde det till en ypperlig position i Sveriges rygg och till en samlingsplats och tillflyktsort för Danska flottan i dess härnadståg mot Sveriges östra kust och mot Svenska flottan, en tillflyktsort, der ej blott hamnar funnos, utan ock en rik tillgång på skeppsförnödenheter, nemligen trädvirke och tjära. Så länge Gotland var Danskt, kunde Danmark hota och angripa Sverige från tre håll, nemligen sunnanfrån, d. v. s. från sjelfva Danmark, vestanfrån eller från Norige och östanfrån eller från Gotland förmedelst sin förträffliga flotta. En sådan position var för betydlig att släppa, ty utgången af kampen om öfverväldet i Norden berodde mycket på hvilkendera makten ägde öfverväldet i Östersjön och för detta var Gotlands besittning af stor vigt, isynnerhet för Danmark. (Forts.) ) Vid Revisionen eller jordransakningen 1653 och 54 funnos många ödegårdar, som lågo (för fäfotk, och en förordning af år 1597, utfärdad af Christian IV, nämner, att 100 ödegårdar då funnos på Gotland samt utlofvar 5 års skattefrihet åt dem, som vill upptaga en ödegård. Under förra fjerdedelen af 1700-talet uppgick folkmängden på Gotland till omkring Å:del af den nu varande folkmängden. Denna har således fyrdubblats på det sista halfannat århundradet. — : T2.52—ug — F n—