———k—————— — ——— ö ———— — — som denna afslagit med parasollen, tyngde beständigt, jemte den frätande afunden. på Maries sinne. Det onda hade slagit så djupa rötter, att fara var det de ej så hastigt läte upprycka sig: åtminstone skulle dertill behöfvas allvarsammare krafter. ... Men det blefve för vidlyftigt att följa alla de välmenande, men svaga försök, som dessa båda menniskor gjorde för att återkomma i sin fordna krets. IIvarje försök blef endast liksom då barnen leka främmande. De kände det också med bäfvan, men förstodo ej huru de skulle bota det gemensamma onda. . Sommaren försvann, hösten och vintern kommo — det blef ständigt sämre och sämre. (Forts.) —— —V —