Gotlands läns nya tidning – 19 oktober 1865, sida 2

makt ville göra dig en glad dag för att qväfva sorgen öfver dig, så bär det väl åt ... py st, tala intet ut! När oset i morgon bittida gått ur hufvudet på dig, så vill jag låta dig veta min mening.4 Och när morgonen kom, talade Marie sålunda: Vi ha haft fel mot hvarandra begge två, men låt oss besinna oss i tid och bli som förr! Vill du, så vill jag, min käre Janne, för inte är det värdt att förhala, tills osämjan gör eländet värre. Topp — det skall vara sagt, och Gud välsigne dig, om du får vettet och kärleken tillbaka. Då Janne kom hem till middagen, stod stugan nyskurad, det gamla löfvet var borta, bordduken låg ren på bordet, sängen befanns uppbäddad, blomsterglas i fönstret och maten lagd på tvättad tallrik. Derjemte hade Marie siffat upp sig sjelf och sökt antaga sitt gamla angenäma sätt. Till och med lillan, som alltsedan den olyckliga utfarten varit mycket skrikig, tycktes i dag vara besluten att hjelpa till med trefnaden: hon ideligen skrattade och krafsade med sina små fingrar i faderns skägg. JO, se så skall det vara, sade Janne strålande — skam för den, som gär bort i qväll! På aftonen, då han återkom från arbetet, bjöd man till att ha riktigt husligt och trefligt al hjertans grund, alldeles som i den gamla tiden; men, gunås, Janne gäspade allt emellanat och tänkte på krogen, och Marie suckade och tänkte på den infama Sofies fladdrande garneringar. Det dam,