gesäll, bevars. Jag nickade åt henne, men hon kändes inte vid mig. Så konstigt att vi just hade samma öde! Jag träffade tre gamla kamrater från den tiden jag läste mig fram för presten, men de låtsade inte se att jag ville räcka fram handen — de var blefna gesällherrar, de också. Tjenar en bara pengar, så blir en snart herre, åtminstone om söndagen ... Men nu går jag och lägger mig utan mat, eftersom det är första gången sedan vi blef gifta som du varit afvig emot mig. Nu töll Marie i häftig gråt och bedyrade sanfärdeligen, att det var henne precist som om hjertat blifvit förvandladt till en sten i bröstet. Hon kände icke igen sig sjelf, ty elak hade hon aldrig varit, men nu visste hon blott att hon rakt inte frågade efter något och att ingenting mer i hela verlden kunde glädja henne, om icke att få trampa sönder alla garneringarne på Sofies kjortel. Men din egen var ju bra. Bra — det vet jag visst. En gammal upplagad trasa, inte vidare än att jag knappt kunde få fram fötterna under den. Såg du inte huru Sofies släpade på alla kanter och huru lion med handskar så fina, som jag vet inte hvad, nöp upp den än fram och än bak. När hon gick förbi, slog hon till på köpet med parasollen öfver kapporna så att dammet flög kring mig — den otäckan. Det är så godt att vi lägga oss och komma sams om att aldrig mer gå på himmelriks-sökning utomgårds.