Gotlands läns nya tidning – 28 september 1865, sida 2

sig att ni sjunkit så djupt och hvarföre ni ej hos fattigvården sökt hjelp i er nöd. Ankl.: Måste jag då berätta min lefnadshistoria? Ack, bespar mig denna pina; ni hesparar mig då bekännelsen om min djupaste blyg od. Fastän så djupt sjunken, kan jag dock ej så lätt bringa den öfver mina egna läppar. Ordf.: Rätten måste känna sanningen; blott derigenom kan den finna en måttstock för sin dom. Ånkl: (suckande): Måste det alltså ske! Nå, så skall jag berätta; jag skall berätta något som säkert skulle kunnat röra till och med en sten ty en sådan olycka som min har väl verlden sällan sett. Gud gaf mig tvenne barn, en son och en dotter. Jag älskade dem såsom mina ögons ljus; jag lefde, sedan min trogna hustru dog, blott för dem, och uppoffrade på deras upppostran, till och med vida mera än min dåvarande förmögenhet medgaf. Jag arrenderade bort mina gods i Rouen, för att i Paris öfvervaka deras uppfostran; de begge barnen uppblomstrade äfven och utgjorde min högsta glädje. Marion, min dotter, var en tjusande mild varelse, jag var stolt öfver hennes skönhet, behag och bildning. Men Marion hade ett lide Isefullt hjerta, hon blef — förförd af grefve S:t George. Under tårar tillstod Marion för mig sitt felsteg; den smirta jag erfor gjorde mig nistan vansinnig, och den tanken uppstod hos mig att skjuta min dotters förförare. Me skulle jag väl förstöra mitt barns lefnadslycka: Marion kunde och ville icke lefva utan S:t ödarge,