Gotlands läns nya tidning – 21 september 1865, sida 2

Ett och Annat. (Korresp.-art. från Stockholm till G. L. n. Tidn.) Wår tid är de stora ideernas tid. En ide är ide wäl framfödd till werlden, förrän en ny anonseras; och alla helsas de med stormande jubel. En säker och skön framtid ha de naturligtwis alla, och först när de famtoch synnerligen äro realiserade, först då är menfflighe ten lyckligg. Nåwäl! Man will framåt, man will ej längre stå och trampa i dyn, som man ärft från fordna mörka tider; och derför skall allt omorganiseras och förs ändras, de gamla rucklen rifwas ner och skyhöga tem pel med glänsande kupoler resas i stället. Hwilken skön framtid kan ej menskligheten wänta sig, när alla de band, genom hwilka folken förtryckas, äro sönderslitna, när alla dessa föråldrade skrankor, som ännu söndra menniskorna, äro nedbrutna, m. e. o. när man fon föga, att rfrihet, jemlikhet och broderffap hafwa blifwit förwerkligade i werlden! Då finnas ej mer några konungar, som suga landets märg; då fatta grefwen och hamnbufen, millios nären och tiggaren förtroligt hwarandras arm — alla äro fria, jemlika och bröder! — Det är denna stora tanke, som eldat så många talare, som gifwit anledning till så många bravooch hurra-rop, fom — ty detta är mid dylika tillfälten ej det minst wigtiga — åftadkommit, att få många punschbålar blifwit tömda. Menskligheten will framåt; men huru detta framåt skridande skall ske, det är frågan. Skall det ske med stora, brådskande steg, eller skall det ske försigtigt; skall det ske under hån mot det wi ärft från wåra föder, eller uns der uppmärksamt aktgifwande på just detta arf; fe det är detta, hwarom meningarna äro delade. — Många anse, att det är just denna meningsskiljaktighet, fom nu förtiden delar oss i wänner eller motståndare till det nya representationsförslaget. Kanhända det är så, fans hända också icke. Säkert är emellertid att det har både wänner och motståndare, och båda sidorna arbeta med ifwer. OÖfwerallt diskuteras det också om det öre, fom nu sammanträdande ständer komma att bereda det. wil: fet detta fan blifwa, är ej godt att säga, men nog fr nes man frukta det wärsta. Det berättas nemligen med anspråk på tillförlitlighet, att flera regementen ha fått order att hålla fig marschfärdiga, för att, om förslaget skulle falla, lära Stockholms skrikhalsar, att man ej du ger till rilsdagsman derföre att man har en god strupe. Men är ej detta en skriande orättwisa; är det ej just när dessa komma till styret, som en tidsålder af lycka börjar för Sweas folk!