Gotlands läns nya tidning – 15 september 1865, sida 3

Nå, sade Gustaf derföre med möda lugnande tonen och anletsdragen; nåväl, Bo skall ej bli lottlös! Tycken J icke alla, och du Bo äfven, att du, som ändå alltid kommer att vistas hos någon af oss, men ändå ibland vill resa till kyrkan, kunde ha nog om du finge vår käre, salige faders gamla pels? Med dessa ord kastade han pelsen till sin yngste broder. Bröderne Kafle knöto händerna om fästet på sina svärd, och utbrott hade skett om ej Bo rest sig opp och vinkat tystnad. Med klar och bestämd röst började då den stumme att tala och sade: Gud ger väl Bo en pels och mera godt dertill. Liksom en ljungeld slagit ner för Gustafs fötter bleknade han och höll på att digna ned vid dessa ord. Det var som en röst från fadrens graf talat till honom genom brodern. Glädjen hos de öfriga blef allmän. Modren omfamnade, gråtande af fröjd, sin yngste son, som nu hade fått talegåfvan. Hvilken hård kamp hade ej detta kostat innan anden fick välde med den lama tungan; men det var Gud som så ville, och på Gud hade Bo alltid hoppats. Hans tysta böner hade blifvit hörda — ack, nu kunde han bedja med ord. Den mållöse hade ej kunnat lära mycket; men desto outtröttligare hade hans ande arbetat och utvecklat tankar och föresatser, samt bestämt hans lynne. Hang olycka hade skärpt hans iakt