Gotlands läns nya tidning – 15 september 1865, sida 3

—— ——— — — — — —— —p— —h—— tagelseförmåga, och han såg med en blick långt mer än hans bröder förmådde inse på åratal. Ensam midt ibland menniskorna hade han lärt sig att bedömma dem: ty för hans blickar hade de ej kunnat gömma sina tankar. Detta gjorde att Bo, då han liksom genom ett underverk fick taleförmågan, stod öfver de flesta i skarpt omdöme. En brinnande lust att lära var den första följden af den nödtvungna sysslolösheten. Han kände sig som en ur det tysta fängelset utsluppen fånge, som behöfver vidröra allt, känna allt, för att tycka sig riktigt fri, och med jernflit bröt han sin framtidsbana. Kampen mellan ÅIIerrarne — som helst ville hafva en Konung, som Johan den 3:dje, eller en som, lik Konung Sigismund, måste bo utom landet, och i hvars namn de kunde styra — och sFolket som ville ha en Konung, som var Svensk och bodde i Sverige samt delade dess tro och dess kärlek för fosterlandet — grundlades som bäst när Bo öfvergaf sitt sprängda föräldrahem, ty blott två år efter den brodertvist vi tecknat följde Fru Anna Gylta sin herre och man efter. Bo slöt sig då han blifvit man till Hertig Carl; kanske icke så mycket för dennes egen skull, utan fast mer emedan han ansåg Gustaf den 1:s yngste son, den kraftfullaste af dem alla, för Sveriges enda räddning från utländskt beroende och inre förtryck. År 1607 den 15 Mars kröntes ändtligen Carl till Konung öfver Svea och Göta landen, han och ingen annan.