Gotlands läns nya tidning – 1 september 1865, sida 2

När han kom närmare, hörde han en skara stojande barn, hvilka väsnades i stugan och en barsk stämma, som försökte nedtysta dem. IIan klappade på, men då ingen svarade, öppnade han sjelf dörren och steg in. — Ellvem är det, som kommer så sent på qvällen, sade bonden som satt och åt qvällsvard. — Jag är en fattig vandrare, som söker skydd undan kölden och stormen. — å din väg, din landsstrykare, annars skall jag minsann hjelpa dig.t — Var barmhertig; om ni kör ut mig i den kalla natten, så skall jag säkerligen omkomma i den djupa snön och den rysliga kölden. — ÅJaså du vill icke gå godvilligt, din usling! jag skall väl kasta ut dig då. Dermed rusade bonden upp, kastade ut den stackars mannen i förstugan och stängde dörren. Då han hade återhemtat sig något, gick han ånyo ut i den kalla natten; men han hann icke långt ty han dignade ned och låg der, som om han varit död; han skulle säkerligen omkommit, om icke Gud utskickat en barmhertig menniska till hans hjelp. Det var en fattig torpare, som Gud begagnat till sitt verktyg för en god gerning; han var på vägen till sitt hem uppe i skogen, hvarest hans hustru och fem barn ängsligt afbidade hans återkomst från herrgården, der han gjort dagsverke. De bådo att Gud icke skulle låta honom omkomma i den starka kölden och