Gotlands läns nya tidning – 1 september 1865, sida 2

Vedergällningen. En mycket kall vinterafton i slutet af Jannari, då snön föll i täta flockar, då vinden tjöt i träden och ugglans sorgliga läte hördes ifrån bergsskrefvorna, vandrade en stackars man på en enslig skogsstig; han var mycket medtagen af köld och hunger och han insåg att om Gud icke snart sände honom någon hjelp, skulle han säkerligen blifva begrafven i den kalla snön. Han satte sig ned på en sten vid vägen: hans hufvud var nedsjunket i händerna; han bad innerligt om nåd och förlåtelse för alla sina synder; han bad, att, om det vore Guds vilja, han skulle få dö i denna natt, och att han då finge komma till honom. En rysning skakade hans kropp och han tyckte sig känna att döden ej var långt borta, Han sände då en blick mot himmelen och se! en vänlig stjerna blickade honom till möte och ingaf honom nytt mod och hopp. Den vänliga stjernan bedrog honom icke; snart såg han ett ljussken skymta fram emellan trädens stammar; säkerligen var det aftonbrasan i någon hydda, der han skulle få värma sina af köld stelfrusna lemmar samt stilla sin tärande hunger, Han påskyndade sina steg så mycket hans krafter tilläto, för att snart uppnå stugan, som att dömma af det yttre, säkerligen tillhörde någon välmående bonde.