Gotlands läns nya tidning – 1 september 1865, sida 2

derigenom beröfva dem deras enda stöd och hjelp på jorden. Torparen stannade, ty han tyckte sig höra en suck, men då det straxt derefter blef tyst, trodde han att han misstagit sig och att det endast var vinden som prasslade i träden. Ilan gick då vidare; men åter hörde han en suck och straxt derefter ett svagt rop om hjelp; han tyckte det kom ifrån åkern bredvid vägen och gick genast ditåt hvarifrån ropet kom. Ilan fann der den stackars vandraren nästan begrafven i snön. Torparen halp honom upp och bad honom vänligt följa sig hem; nog4, sade Lars, (så hette torparen) ha vi bröd för en tillX. Den fattige torparhustran blef så glad, att återse sin man, att hon gerna emottog ännu en person till, i sitt trånga kyffe; hon delade brödkakan i åtta delar i stället för sju och aldrig hade den lilla brödbiten, som hon denna qväll förtärde, smakat henne så väl, som då hon åt den i sällskap med den stackars uthungrade vandraren. Lars och hans hustru lade några halmkärfvar på golfvet åt sig sjelfva, samt läto den stackars mannen lägga sig i deras säng. Om morgonen låg han i den rysligaste feberyrsel, hvilken fortfor i flera dagar och det stackars torparfolket försökte allt för hans räddning. I trenne veckor kämpade han emellan lif och död; ändtligen segrade lifvet och han började småningom förbättras. En dag anförtrodde han Lars, att han förr sett bättre dagar, att hans namn var Victor Aquist och att han på spel förstört hela