Gotlands läns nya tidning – 11 augusti 1865, sida 3

Och ändå har du lemnat henne?! — Jag måste! Den stränga utskrifningen ... stammade den tilltalade. Ja, jag vet! Ung som gammal måste ut för det olycksaliga kriget. Ynglingen betraktade konungen med undrande blickar, det var liksom han icke trott sig få höra dylika ord från den stridslystne hjeltens mund. Det förvånar kanske dig, sade Carl med ett sorgligt leende, hvad jag nyss sagt. Ja, ja, jag vet nog att ni derhemma tron mig älska striden och förakta freden, men ni bedragen er. Afven jag har blifvit trött, äfven jag längtar till lugnet! Men ej förr, forttor han allvarligt, än jag bevisat att det icke är af svaghet, som jag dragit mig tillbaka. Dock, det kommer, väl en bättre tid! och han stirrade tankfullt framför sig. En stund förflöt och resande sig till sin fulla längd närmade sig konungen åter till ynglingen. Du är fri från krigstjensten, sade han hastigt, redan i morgon kan du återvända hem. Ers Majestät! Det är så min vilja, fortfor Carl allvarligt. — Vårda din moder ömt, älska henne, återtog han med halft vemodig stämma, och nu farväl! Ynglingen bugade sig rörd och ämnade aflägsna sig, då konungen i detsamma vinkade honom tillbaka. s Aro dina fosterföräldrar fattiga ? frågade han. Ja, eders Majestät. Krig och missväxt... Har du studerat?