Gotlands läns nya tidning – 4 augusti 1865, sida 3

Efter, en stund höjde Anna sitt förgråtna anlete. Pader! ty du har ju tillåtit mig att jag kallar dig så, hviskade hon med bäfvande läppar, nu är jag redo, — befall och jag lyder. — Meny fortfor hon åter lidelsefullt, gör med mig hvad du vill, men fordra aldrig att jag skall tillhöra en annan. Mitt hjerta skänkes bort endast en gång. Du skall också ej gifva ditt hjerta, sade presten tröstande. Nej, blott i verldens ögon skall du vara en annans maka, — ej mer. — Den du skall tillhöra bjuder dig sin hand för att rädda dig från faror och olycka, och begär ej kärlek tillbaka. — Vill du ej med detta vilkor blifva hans? Hvem är det? frågade Anna hviskande. Jag! svarade Collinus, och en tår skälfde i hans öga. Fruktar du att dela den gamles enslighet, att som en god dotter förljufva hans ålderdom? Jag behöfver en vänlig hand som smeker skrynklorna bort ifrån min panna och som skänker en moders kärlek åt mitt moderlösa barn. Hon heter Anna, som du! — Hos mig skall du finna friden. Du är olycklig och behöfver en vän, vid hvilkens sköte du kan tömma ut ditt varma, kärleksfulla hjerta. Hos mig skall du få drömma om din kärleks glada dagar; ja, vi skola ofta tillsammans tala om dem. — Blif min, jag ber dig derom, för din egen skull. Stilla lutade sig Anna till talarens bröst. Guds välsignelse öfver dig fader! sade hon med