C—T——— — ——— — —— — — Tusenfalt välkommen! stammade Anna i det hon förde hans hand till sina läppar. God afton, svarade presten och inträdde i stu gans inre rum, der han nedsatte sig i en välstoppad karmstol och med oafvände blickar började att betrakta flickan, hvilken, rodnade utan att veta hvarför, nedslog sina blåa ögon mot golfvet. En stund förflöt under fortsatt tystnad, hvilken Anna slutligen afbröt med ett: befaller vördig Comministern tala vid mamma, så skall jag räcka henne, Behöfs ej mitt barn,4 sade den tilltalade och lutade pannan tankfull mot handen. Anna, fortfor han vänligt, Anna, har du ännu samma förtroende till mig som förr? Ack, alltid, alltid! Jag beredde dig till Herrans bord, återtog den andlige, jag har älskat dig som en fader älskar ett huldt barn — och du vill visst icke gifva din lärare sorg, är det ej så? Aldrig! Men säg mig ... Sätt dig här vid min sida och jag vill förklara allt; svara mig blott uppriktigt och utan omvägar, — rent oeh klart. — Är ditt bjerta fritt? Flickan höjde sin milda blick liksom bedjande till den faderliga frågaren. Alskar du någon? Ja eller nej 214 Jalle Och hvem? berätta mig allt och frukta icke! — När och burn träffade du din hjartar si, 94