Bättre, himlen vare lofvad! Men låt oss gå in i mitt rum om du vill. Gerna, så får jag säga den gamla ett vänligt god afton! Tack, Carl, sade flickan och tryckte med ömhet ynglingens hand, men hon sofver redan. Vid dessa ord öppnade hon dörren till kammaren och båda inträdde med tysta steg, för att ej uppväcka den åldriga, som slumrade i rummet bredvid. I en hög karmstol, vid den sprakande brasan, som glädtigt flammade i kaminen, satte sig ynglingen och tätt bredvid honom, på en liten pall, den blomstrande flickan. vet du, Carl, började denna, det var liksom en aning sagt mig att du skulle komma i qväll. Du hade väl hört att kungen i dag skulle jaga i nejden och trodde derför att jag skulle begagna mig af tillfället? Ack nej! — Jag drömde om dig i natt! Om mig? Ja! Men det var en elak dröm. Jag tyckte att du och jag sutto bredvid hvarandra, alldeles som nu, och vi voro så lyckliga båda. Plötsligen blef det mörkt omkring oss, jag såg dig ej mer. och då mörkret var försvunnet fann jag dig icke. Jag var ensam Drömmar rinna som strömmar, skrattade ynglingen i det han lade sin hand på berätterskans hufvud och sakta smekte hennes guldgula lockar.