Gotlands läns nya tidning – 21 juli 1865, sida 3

Dig vill jag älska, dig svär jag min tro, I lust och i sorg och i nöd. Vi skola tillhopa bygga och bo, Förenta i lif och i död. På dig skall jag tänka båd först och sist, Min tanke du alltid skall bli. Som tvenne små rosor på samma qvist Så blomstra och vexa ock vi. Bortvissnar den ena, i samma nu Blek vissnar den andra också, De kunna ej skiljas, och jag och du Vi kunna ej skiljas vi två. Ja, förr faller solen från himmelen Än dig man skall rycka från mig. Nej! städs skall du vara min ömma vän Och aldrig förgäter jag dig! Får här på jorden du ej bli min brud Får här jag ej kalla dig min, Så blifva vi makar deruppe hos Gud, Der blir jag i evighet din! Tack, tack, min Anna, sade ynglingen och en tår blänkte i hans öga, du är min goda engel. Hos dig är jag lycklig! och han tryckte en kyss på sångerskans läppar. Ett aflägset hornskall ljöd i detsamma. Ynglingen störtade upp. Farväl, älskade flicka, utropade han och slöt henne till sitt bröst, ännu en afskedskyss. Farväl! Om några dagar se vi hvarandra åter.