Gotlands läns nya tidning – 21 juli 1865, sida 2

—— p —L—?Iö —— — Si så, börjar du att smågräla, sade gästen 1 en ton midt emellan skämt och allvar. Tycker du att det är rätt, då man för din skull ridit långa vägen i ett sådant väder? — Men du har allt rätt, — jag är våt som en varg, — dock, det skall snart vara hjelpt. Vid dessa ord afkastade han en lätt kappa och stod nu, i en enkel, blå rock med blanka knappar, framför sin väntande emottagarinna. Den klart tindrande lampa som flickan nedsatt på förstugugolfvet kastade nu sina strålar öfver ett verkligen vackert par. Det syntes som de båda äfven känt detsamma, ty en stund förflöt, hvarunder de betraktade hvarandra med ömma blickar. Slutligen afbröt yngligen tystnaden och slående sin arm kring ungmöns smärta lif, frågade han henne med vänlig stämma: nå, min vackra Anna, hur har du mått sedan sist? Det var hela åtta dagar sedan, sade denna i det hon kastade en förebrående blick på talaren: hela åtta dagar! Hade jag kunnat komma förr hade jag längesedan varit här. Hade du velat komma borde du säga. Hurua kan du tvifla derpå? Se mig i ögonen och svara mig om du tror att jag kan narras? Nej! nej! du har rätt. Men om du visste huru mycket jag längtar efter dig. Och den stackars mamma, du kan ej tro huru sjuk hon varit. Huru är det med henne nu?