Gotlands läns nya tidning – 21 juli 1865, sida 2

———— LV I detsamma började ryttarens häst att högljudt gnägga. Aha Ajax! Du vädrar något kan jag märka, sade den resande i det han vänligt klappade det ädla djuret på halsen, Vi få väl se om du är sannspådd ! Verkeligen syntes det ock inom få minuter ett svagt ljussken på afstånd. Ryttaren styrde nu kosan framåt och stod snart vid ett mindre boningshus ur hvars låga fenster den ledande flamman hade utströmmat. Med ett raskt hopp sprang mannen af sin frustande häst, fattade dennes tyglar och förde honom i ett närbeläget lider. Det syntes på alla hans rörelser att det ej var för första gången han var der. Sedan han fastgjort betslet, skyndade han till den lilla boningen, på hvilkens dörr han började klappa. Det dröjde ej länge förrän hans lyssnande öra urskilde fotsteg och en välljudande stämma frågade ett darrande: hvem är det? Jag, jag, min Anna! sade den tillfrågade gladt. — Ett utrop af fröjd svarade honom; en nyckel sattes i låset ochi ett nu öppnades dörren. En ung, knapt sextonårig flicka, på hvars läppar återseendets lycka småleende spelade, blickade emot den inträdande, hvilken utan att fråga efter det våta tamntagets möjliga obehag för emottagarinnan, slöt henne i sina armar. lake! utropade flickan i det hon hastigt lösgjorde sig, vill du då alldeles dränka mig?