Gotlands läns nya tidning – 30 juni 1865, sida 3

kanhända äro de ej längre mer i lifvet. Sista tiden var jag några år på Batavia i Ostindien, och den gode Guden har rikligen välsignat mig. För sex veckor sedan kom jag till Hamburg igen och har der blifvit förlofvad med min förra mästares dotter, och om två månader skola vi hafva vårt bröllop. Nu fattas mig intet i min lycka endast jag får veta, hur det går för min far och min mor. Derföre har jag sjelf begifvit mig till vägs, och gifve Gud, att jag finge träffa dem vid full helsa, och att de ville besluta sig till att resa med mig för att tillbringa sina ålderdomsdagar hos mig. De båda gamla hade en enda son, som likaledes varit borta i hela tolf år. Medan den främmande sålunda stod och talade om sig sjelf föll dem deras egen son in, om hvilken de icke visste, huruvida han ännu lefde eller var död. Slutligen kommo de på den tanken, att denna friämlingen kunde måhända vara deras egen son. De betraktade honom noga, och det förekom dem allt mera sannolikt. De togo icke heller felt. Men att de icke straxt igenkände honom, kom sig deraf, att han på de tolf åren förändrat sig mycket. Han igenkände icke heller sina föräldrar, ty till följe af det armod och den nöd, hvari de lefvat, hade också de blifvit mycket förändrade och oigenkänliga. Sedan gubben länge sett på ynglingen, vände han sig till sin hustru, blinkade åt henne och sade sakta: Mor, känner du icke något under