Gotlands läns nya tidning – 30 juni 1865, sida 2

något till lifs. Och se bara, huru din tröja ser ut! Det är mer än nog till en ny och till en kjortel åt mig. Så kunde vi åter komma till kyrkan. Gud hjelper dock alltid, han!4 Ja — sade mannen — Gud hjelper, men icke med dessa pengar. Jag säger dig ju, att de tillhöra en vandrare; han kan ännu icke hafva hunnit långt härifrån. Åh, han behöfver dem kanske icke — menade hustrnn — han bryr sig visst icke stort om dem; eljest skulle han nog varit räddare om dem. Det är sannt nog, svarade mannen, hvilken dervid betänkte sig ett ögonblick. Han erinrade sig sin stora nöd, begynte att vackla i sin goda föresats och var tvifvelaktig om huru han skulle göra. Dock besinnade han sig snart igen och sade: Nej, nej! Se bara, huru vacker säden står! Folket här i orten kan visst icke ensamma förtära den; de skola nog komma ihåg oss med något af densamma. Hösten är snart inne, och denna höst kunna vi ju också kallas hädan från denna verlden. Snart sväfvar vinden öfver vår graf .... och vi skulle så nära grafvens brädd göra oss skyldiga till någon oärlighet. Jag blir rädd, gumma, ja riktigt rädd. Bort, bort med pengarna! Det förekommer mig, som vore jag allaredan död och stod för verldens domare, och som han sade mig: Du bar dina gråa hår med ära, och för ett par guldstyckens skull har du upposlrat den; blyges du ej?