Gotlands läns nya tidning – 30 juni 1865, sida 2

förra tider, under hvilka äfven han fått glädjas åt samma njutning. Nu kunde han icke mera komma i Guds hus, enär det fattades både honom och hustrun nödiga kläder. I sina bekymmer tog han sin gamla psalmbok och bläddrade i den för att uppleta en psalm, som handlade om, att Gud föder fåglarna under himmelen. Som han stod der med boken i handen, blef han varse en ung, välklädd karl, som kom gående och satte sig ner i gräset icke långt från stugan för att hvila sig litet. Han öppnade sin resväska, tog fram några papper, såg lösligt igenom dem, lade dem åter tillsammans och stoppade dem i fickan. Derefter reste han sig upp och fortsatte sin vandring. Straxt derefter gick gubben ut för att hemta litet frisk luft och emanna sina bekymmer vid betraktandet af den sköna naturen. Han kom tillfälligtvis till det ställe, der den frimmande hade sutit. Der sken honom något hvitt i ögonen. Ulan går närmare; det är en pappersbit, som den främmande hopvikit. Han tager den upp, öppnar den och förvånas vid anblicken af trenne guldstycken, som glindra emot honom. Mor — ropade han — skynda dig, kom ut! Och när hon kom, fortfor han: ÅSe här, hvad en vandrare nyss tappat. Vet du, hvad det är? Ja, så går det — sade hustrun — när nöden är som störst, är ock hjelpen närmast. Jag var mycket hungrig, far, men jag ville icke säg: nagot, och du hade nog också stort behof att få