Gotlands läns nya tidning – 22 juni 1865, sida 3

C) CIICI OYÖNIC Al ÅDOLIIMS(I, 111 IN) I NJVIILIMUVNLÖ: v 144 U sin rättighet till bem:te qvarn, som äfvenväl dess antecessorer tillgodonjutit och qvarnen uti revisitionsboken till Burs kyrka advoterad finnes; ty pröfvade Rätten för rättvist, det skall Hr Kyrkjoherden obehindradt tillstå (äga?), om nämnde qvarn på kyrkjans vägnar, en fullkomlig disposition och äganderätt hafva; dock så, att Kärna åboer uti sin fria dem föraccorderade malning på samma qvarn ej preejudiceras må. Ivad den derhos stående Walka angår, som Svaranden härvid förbehöllt sig oprejudicerad at få behålla, kunde Rätten, såsom uti ett oinstämdt mål, sig ej utlåta. Det vore intressant att veta om samma qvarn ännu hålles vid makt och tillhör Burs kyrka samt nyttjas af Herrar Kyrkoherdar i Burs, som hafva både vunnen dom mot Kärna åboer och en för öfver 34 århundrade sedan erhållen rätt till densamma. Ett ganska vigtigt vilkor för denna rättighet var att desse Herrar skulle årligen sjunga 2 själamessor för Nils Sigsarfves i Näs föräldrars och alla Christnas själar. Efter Reformationen, då själamessorna förbjödos, kunde naturligtvis Kyrkoherdarne i Burs icke fullgöra detta åliggande, men det kunde blifva en rätt treflig juridisk fråga huruvida donationen kunnat äga bestånd, förutsatt att de som voro gifvarenas efterkommande och rättsinnehafvare väckt fråga om dess återgång på grund deraf, att det vilkor, som föreskrifvits för åtnjutande af donationen, ej fullgjorts. Visserligen kunna kyrkoherdarne i Burs anföra, att det ej varit de, som vållat att själamessorna förbjudits och att det ej stått i deras makt att kunna fortfarande fullgöra det för donationens åtnjutande föreskrifna vilkoret; men det blir just fråga om huru vida detta kunnat vara tillräckligt skäl att hindra donationens återgång. En dylik rättegång kan aldrig uppstå och väl är det, ty naturligtvis blefve det Kärandens skyldighet att styrka det han vore ättling till gifvaren och innehafvare af hans rätt och hvem kan väl bestyrka sig härstamma från en Nils Sigsarfve på Näs, som lefvat 1499, när våra äldsta kyrkoböcker ej gå längre tillbakars än sednare hälften af 1600-talet? Höfvitsmannen och Riddaren, som här kallas Tukqvist, hette rätteligen Techwitz och var den 3:dje och siste Ståthållaren öfver Gotland under den tid Ön innehades af Tyska Orden. Han lät 1401 öfversätta Gutalagen på Tyska, förmodligen emedan han ej var mycket hemmastadd i landets språk och likväl skulle dömma efter samma lag. Hans välde öfver Gotland upphörde samma år, han såsom vittne öfvervar den förlikning som i det meddelta protokollet omtalas eller 1408, ty då inlöstes Gotland från Korsherrarne, hvilka den gången (2:dra gången) innehaft ön i 10 år, sedan de derifrån fördrifvit det Tyska Sjöröfvaresällskap, som kallades Vetali-bröderne. Förra gången Orden innehade ön, var när Konung Albrecht 1388 pantsatte den för ett penningelån, hvilka penningar skulle användas i kriget mot Margreta. Svenska Rådet inlöste Gotland, man vet ej rätt hvilket år, men länge tycktes Orden ej haft det. Erasmus Lutteman Kyrkoherde i Burgs, var broder till den af oss i annat arbete omtalade eKrutpresten Kyrkoherden i Gothem Nicolaus Lutteman och hade efterträdt sin fader Contractsprosten Johannes Lutteman. Om Probst Olaver, som låtit grafva det vattulopp, om hvilket förlikning träffats 1403, har jag ingenting att förmäla, emedan jag hittills ej på annat ställe funnit honom omtalad. Den tiden funnos inga Honarie prostar, alltså har han arit Contractsprost i Södra Tredingen och säkerligen Kyrkoherde i Burgs, men det är ej sagdt att han lefvat 1408 då föreningen ingicks. Ilan kan hafva lefvat någon tid förut och måjligen redan varit död nämnde år. Väl har jag funnit, att 1316 en Hr Olof varit Prest i Burgs, men han var icke Tredingsprost, ty det var hans granne och samtida, den myndige Hr Jacob i Nähbr, som 1316 lyste Marie kyrka i bann, men det kan likväl vara möjligt, att Olof blifvit prost efter Hr Jacob och att han, Olof, är Probst Olaver. Det var en väldig Snuderguta-Prost den Hr Jacob! Medan vi äro på tal om gamla väldiga forntida Prostar, så kunde vi ock berätta — men hvad nu, äro vi icke åter på väg att framdraga ännu flera gamla historier och vi lofvade dock — Zimi. rmn0rA1E25