domsverlden. Ofta finner man att föräldrars fåfiinga påskyndar en vacker dotters inträde i Sälllskapslifvet. De kortsynta! veta de då ej att menniskan, liksom blomman, behöfver en lugn värd och en afpassad sol under sin utvecklingstid, för att blifva hvad den lofvar? Försummas detta, skola de båda i förtid vissna, utan att ha ernått den skönhet de en gång gåfvo hopp om. Finnes väl för en faders hjerta något ljufvare än hans barns rena och varma känsla för Gud. Det ligger något så enkelt, men ändå så förtroendefullt och fast i barnasinnets uppfattning af det högsta som förklarar Frilsarens ord: att den som icke undfår Guds rike som ett barn, han kommer der aldrig in. Hvar, om icke i hemmets frid, skall denna kärlek och tro i barnets själ omhuldas. Behjerten detta J föräldrar, och leden edra barn på den väg som förer till lifvet. Tänken på vigten af deras uppfostran, och låten den ej hufvudsakligast rigtas på de ytliga kunskapernas och talangernas fulländning! genom dessa kunna de väl för några ögonblick lysa i verlden, men ljertat förblir tomt och förståndet ouppodladt. Fästen framför allt annat afseende på deras själs bildande. Låten verkligt vetande och nyttiga kunskaper komma dem till godo, och ingjuten tidigt i deras unga sinnen kärlek för deras pligter och ordning i arbetet. Det sednare måste i hemmet förvärfvas, om det någonsin skall komma menniskan till del, och det imnehåller ett kapital som utbreder sitt välgörande inflytande på